USA kan inte rädda sig självt

På 1960-talet bad medborgarrättsrörelsen i Alabama resten av USA om hjälp: "Södern kan inte rädda sig själv ur den här situationen". Inför Bushs omval skrev Brian Palmer, forskare vid Harvard, att hela USA befann sig i samma situation och behövde hjälp från resten av världen för att ta sig vidare. Det är en text som fem år senare fungerar som en utmärkt sammanfattning av stämningen under Bush-eran.

"Vill inte alla flytta till Sverige?" frågade en student mig efter en föreläsning för några månader sedan. Precis som många andra unga idealister som jag träffar vid Harvard hade hon gett upp hoppet om Amerika och ville bort. Hon berättade att hon älskade USA, men att landet hade tagits över av ett gäng översittare. Det hade slitits ur hennes händer, men inte försvunnit från hennes hjärta.

Till och med vid nationens ledande universitet känner många studenter och lärare en hopplöshet när det gäller att påverka den kurs vårt land följer. Det känns som om regeringen kapats och som om det inte skulle finnas särskilt stort hopp om räddning.
Tre händelser hjälper till att förklara hur sådana känslor har kunnat spridas.
Först ut var valet - eller snarare utnämnandet - av presidenten år 2000. Det systematiska valfusket i Florida förvärrades först av presidentens bror, delstatens guvernör, och sedan av Högsta domstolen, som i ett utslag med fem röster mot fyra gav segern till Bush och därmed förhindrade en riktig omräkning av rösterna.
Av de fem republikanska domare som var i majoritet hade två anknytning till Bushkampanjen och borde inte ha deltagit i beslutet. Eftersom en majoritet av amerikanerna hade röstat på Al Gore upplevdes det som om valet hade stulits framför ögonen på dem.
Den andra katastrofen var Usama bin Ladins 11 septembergåva till reaktionära krafter över hela världen.

"Kriget mot terrorismen" passade utmärkt som berättigande för hela den republikanska agendan - från ökad inrikesövervakning och inskränkta medborgerliga rättigheter till nedskärningar i den sociala välfärden.
Bush tackade dem som skänkt pengar till hans kampanj genom att minska skatterna för mångmiljonärer och fullföljde snabbt en omvälvning av landet som var lika omfattande som Ronald Reagans.
Som tredje punkt kom invasionen av Irak. För ett år sedan var få amerikaner villiga att testa den nya doktrinen om förebyggande krig. Eftersom det inte fanns något stort folkligt stöd använde Bush och hans medarbetare "läckor" till medierna samt en flora av ständigt nya argument och antydningar för att skapa ett sådant.
I mars i år hade propagandakampanjen lyckats i en sådan omfattning att nästan hälften av amerikanerna uppgav i opinionsundersökningar att de trodde att irakierna bar visst ansvar för den 11 september.
Med tillräckligt många förvirrade amerikaner på sin sida, gick Bushadministrationen vidare genom att strunta i världsopinionen, FN, internationell rätt och de invändningar som gavs från några av de egna militära experterna (vilket Erik Åsard påpekade i den här seriens första del).
Den nästan kungaliknande framtoningen som Bushregimen visat både före och efter kriget inbjuder till en parallell med den amerikanska södern vid tiden för medborgarrättsrörelsens födelse.
I delstater som Mississippi och Alabama hade de som förespråkade rasåtskillnad fullständigt maktövertag och kunde lätt krossa sina motståndare.

Uppgivna afroamerikaner och deras vita anförvanter kom fram till slutsatsen att södern inte kunde rädda sig själv ur situationen. De bad om hjälp från resten av landet och hjälpen kom, i form av tusentals studentaktivister och - till slut - federala domstolsbeslut som drevs igenom av nationalgardet. I dag kan man undra om Amerika kan rädda sig själv utan hjälp från resten av världen.
Det finns goda skäl att förvänta sig ytterligare fyra år med Bush efter valet 2004. Republikanerna har lyckats med att använda militära aktioner som valstrategi. Krig underhåller, det för medborgarnas blickar bort från den ökade ekonomiska otryggheten och skapar ett skräckslaget folk, redo att sluta upp bakom en stark patriark.
Förankrad i "kriget mot terrorismen" har den republikanska majoriteten i kongressen skrivit om lagar för att uppnå fördelar. En ny policy för medier och maktkoncentration kommer till exempel tillåta konservativa medieempirer som Rupert Murdoch och Clear Channel att expandera.

Om Amerika inte själv kan rädda sig undan den republikanska högern, är det kanske så att landet kommer att behöva stöd utifrån. Möjliga allierade inkluderar alla som tror på saker som Kyotoavtalet och den internationella brottsdomstolen; alla som älskar Amerika för dess oanade intellektuella energi, dess jazz och dess dynamik när det gäller kreativt risktagande. Sverige har en särdeles stark position när det gäller att hjälpa.
"Sverige är det mest amerikaniserade landet i världen, med USA som knapp tvåa", brukade Ingvar Carlsson säga. Amerikaner ser den typiske svensken som human, framgångsrik och sexig och flera miljoner amerikaner är av svensk härkomst.
Det finns också en historia av kulturell gemenskap. I ett tal 1966 om "Vietnamkriget och Amerikas politiska och moraliska isolering", noterade Gunnar Myrdal att "Sverige är ett av de väldigt få länder i världen som helt saknar spår av antiamerikanism".
Detta kulturella band innebär att amerikaner lyssnar till vad svenskar har att säga. 1968, när Olof Palme gick bredvid Nordvietnams ambassadör i ett fackeltåg mot Vietnamkriget, hamnade deras bild i 367 amerikanska tidningar. Jag har gått igenom Nationalarkivets nyligen offentliggjorda dokument från den här tiden och funnit att amerikanska myndigheter var mycket mer oroade över den svenska opinionen än vad de visade utåt.
När den föreslagna invasionen av Irak skulle säljas in till Europa av Tony Blair - ibland kallad USA:s världsambassadör - svarade Göran Persson endast med ljumma varningsord. Det var upp till andra, som K G Hammar, att bära Palmes mod.

Det må så vara att USA:s president inte skakar i sina cowboyboots när den svenska ärkebiskopen talar. Men Amerika är mycket mer sårbart för påtryckningar utifrån än vad man vanligtvis har insett. Många av landets ledande exportprodukter - från Hollywoodfilmer till studentutbyten - är kulturellt gods vars framgång är beroende av hur omvärlden ser på Amerikas attraktionskraft.
Dessutom ställer enorma handelsunderskott USA i skuld till sina kreditgivare. Privatinvesterare i Saudiarabien förstod detta förra sommaren. Av ilska mot de amerikanska uttalandena om att
Saudi stödde militanta islamister drog de tillbaka 200 miljarder dollar från Wall Street, vilket bidrog till dollarns fall.
Det globala samverkansberoendet blir större för varje dag och Irakkriget förstärkte - paradoxalt nog - känslan av en världsgemenskap.
I decennier har science fiction-författare föreställt sig att mänskligheten skulle enas kring en gemensam fiende, till exempel ett UFO som dimper ned från rymden.

Tidigt år 2003 fanns så plötsligt något som såg ut som en gemensam fiende, när människor över hela världen knöt händer och sammanlänkades genom internet för att stå emot Bushregimens ensidighet och nonchalans av världsopinionen.
En före detta biträdande generalsekreterare vid FN noterade att det aldrig tidigare i historien funnits en synbar, global, folklig och öppen dialog om ett krigs legitimitet. Den här perioden, deklarerade författaren Jonathan Schell, markerar födelsen för en global demokrati. Det är en utveckling som Sverige är mycket lämpad för att driva framåt.