Nästan nio år efter bombkriget mot Serbien är frågan om Kosovoprovinsen ännu olöst. Ryssland målas ut som den stora käppen i hjulet, för i Väst ses det som en självklarhet att Kosovo ska bli ett eget land. Men är det egentligen säkert att Rysslands folkrättslinje är sämre underbyggd än Västs separatiststöd?
Den kosovoalbanska ledningen har klargjort att den tänker förklara provinsen självständig från Serbien oavsett om någon förhandlingslösning nås eller ej. Den 10 december gick tidsfristen för den senaste vändan av förhandlingar ut och nu vet ingen vad som ska hända.
Normalt sett är ju policyn gentemot utbrytarrepubliker restriktiv. Inget europeiskt land skulle mot Spaniens vilja erkänna ett självständigt Baskien. Denna återhållsamhet beror inte på att man tycker att lokalt självstyre är dåligt utan snarare på att man vill skydda en folkrättslig princip: principen att en stat bestämmer över sitt eget territorium. Bakom denna princip finns naturligtvis också en logik: om man erkänner självständighet i ett fall kan det sporra andra att kräva samma sak. Listan kan göras lång på provinser som vill skilja sig från större statsbildningar: till exempel turkiska Kurdistan, Tjetjenien i Ryssland och Transnistrien i Moldavien, för att inte tala om Västsahara, Palestina och Taiwan.1 Inget av dessa områden är bundet till sin respektive stat av något slags naturlag. Men inget av dem kan utan vidare räkna med omvärldens stöd för sin självständighetskamp.
Med Kosovo är det annorlunda. De allra flesta västländer tycker att det är en självklarhet att provinsen ska få bryta sig loss. USA:s regering har till och med gått ut och sagt att den tänker stödja en självständighetsförklaring även om den sker utan Serbiens och FN:s godkännande.2 FN är lamslaget, sägs det, eftersom Ryssland utnyttjar sin vetorätt mot den linje som Europa och USA företräder. Nå, systemet är nu en gång uppbyggt på det viset och sedan kalla krigets slut har ingen oftare utnyttjat sin vetorätt än USA.3 Men systemet kan ifrågasättas. Det är mer intressant att se till argumenten.
Ryssland har för det första folkrätten på sin sida som redan nämnts. Åtminstone i Europa brukar det ses som något gott att värna om detta regelverk. För det andra är det kanske extra viktigt att motverka splittring just på Balkan. Starka krafter i det kosovoalbanska samhället har antytt att målet inte är självständighet utan att lämna Serbien och smälta samman med grannlandet Albanien4 (så starka krafter att det i FN:s plan för självständighet åt Kosovo finns en skrivning om att det nya landets flagga måste skilja sig från Albaniens5). Även i Albanien finns det många som välkomnar denna idé (samtidigt som andra i Albanien ser den problemtyngda Kosovoprovinsen som en extra och onödig börda).
Det finns ett ord för det här: irredentism. Det är idén att en statsbildning ska bygga på etnisk eller historisk gemenskap och att en minoritetsgrupp därför kan bryta loss sin provins och ansluta den till ett grannland som den känner större samhörighet med. Det var denna idé som slet sönder Jugoslavien i grymma krig på 1990-talet (även om grundorsakerna kan ha varit andra). Serber skulle ingå i Serbien, kroater i Kroatien och bosnier i Bosnien. Problemet var att det inte var någon ordning på folkgrupperna, varken geografiskt eller genetiskt. För att skapa enhetliga stater fördrev och mördade man de som bodde på fel ställe eller var av blandat ursprung. När det till slut blev fred var de flesta irredentister fortfarande missnöjda med gränsdragningarna. Det finns anledning att inte blåsa nytt liv i deras rasistiska ideologi.
Oavsett om detta är Rysslands verkliga skäl att motsätta sig en splittring eller ej – det händer ju att storpolitiken bygger på andra hänsynstaganden än de officiella – är argumenten viktiga. Det ska också sägas att Kosovo är en viktig provins även för många serber. Även om 90 procent av befolkningen idag är albaner så ses området i Serbien som ”nations vagga”, majoritetsfolkets historiska hemvist.6
Vad har då Europa och USA för skäl att förespråka självständighet eller en autonomi på gränsen till självständighet? Naturligtvis Serbiens grymma behandling av den albanska befolkningen. Den officiella historieskrivningen är ju att Natos bombkampanj 1999 genomfördes för att stoppa ett pågående folkmord och att den sattes igång först efter att Serbien hade vägrat att gå med på någon som helst form av politisk uppgörelse.
Problemet är att huvuddragen i denna sanning är osanna. Det är helt klar att Serbiens nu avlidne nationalistiska president Slobodan Milosevic var ytterst okänslig för minoritetsfolkens rättigheter och att han som den värsta sverigedemokrat vann många politiska poänger på att avskaffa deras självstyre och förbjuda deras språk i skolorna. Det är också sant att han var en av de största skurkarna i de tidigare krigen i Bosnien och Kroatien. Men det var just tidigare krig. Bosnienkriget tog slut över tre år tidigare.
När den kosovoalbanska UCK-gerillan i mitten av 1990-talet började mörda poliser och på annat sätt bedriva terror mot staten och så småningom också mot serber i allmänhet, fick Milosevich gott om svepskäl för att brutalisera den redan råa behandlingen av albanerna.7 Men något folkmord var det inte tal om. Inte heller någon etnisk rensning. Det har bland annat OSSE:s rapportörer som var på plats vittnat om.8 Det var först efter att bombningarna började i mars som folkfördrivningen började. Över 800 000 albaner drevs ut över landets gränser under bombkampanjen.9
Efter kriget när de serbiska styrkorna tvingades ut ur Kosovo och Nato på många håll överlät åt UCK att upprätthålla säkerheten (istället för att avväpna gruppen, som man hade avtalat) gick fördrivningarna åt andra hållet.10 Ett halvår efter att bombningarna upphörde fanns bara 400 av provinshuvudstaden Pristinas 40 000 serber kvar i staden, enligt rapporter citerade av journalisten Robert Fisk.11
Natos kampanj och de etniska rensningarna i dess släptåg förbättrade inte den bistra relationen mellan folkgrupperna. Men att säga att serberna är förövare och albanerna är offer som därför bör få vinna självständighet, är en kraftig förenkling. Bilden av att det var folkmord på gång hänger kvar efter den massiva krigspropagandan, men journalisterna som vällde in över gränserna efter kriget hittade aldrig de massgravar som de hade blivit utlovade och Milosevics regim har sedan länge gått i graven.12
Det kan hända att fientligheterna har gått så långt att landet måste delas. Men med tanke på vad en sådan process skulle kunna leda till – albansk nationalism, serbisk, bosnisk och kroatisk irredentism och ökat självförtroende för etniska separatistgrupper runt om i världen – bör man vara öppen för alternativen.
Enligt Carla Del Ponte, avgående chefsåklagare för FN:s krigsförbrytartribunal för det forna Jugoslavien, verkar det som om EU använder medlemskap i unionen som en morot för att få Serbien att ge Kosovo självständighet.13 Det är ett kraftfullt incitament. Vem vet vad man skulle kunna uppnå med det om det istället användes för att driva på utvecklingen av en stat med plats och respekt för mer än en folkgrupp?