Det är som en vevgrammofon som hakat upp sig. Det kallas spinn. Det är krigets fortsättning med andra medel. Det är slaget om hemmaopinionen lika mycket som hearts and minds på marken. Nu gäller det Kandahar.
Vi står inför ännu ett avgörande. Ännu en ny strategi ska prövas. Ingredienserna är de välkända, nygamla, både militära och civila insatser.
Landets president Hamid Karzai kräver att de utländska styrkorna skyddar de civila. Det har han gjort förr.
När han besöker provinshuvudstaden Kandahar säger han att han inte lämnar den förrän problemen som förväntas i samband med offensiven lösts. Nästa dag är han i Kabul. I Kandahar är hans stöd redan förverkat.
Stanley McChrystal – eller var det David Petreaus? – lovade att innan offensiven rullar igång träffa alla lokala shuras, råden som representerar de lokala civila strukturerna, för att förklara offensiven. Som för att förankra att nu släpper vi loss krigsmaskinen, vilddjuret, och kanske – men bara kanske, trots alla försiktighetsmått – kan civila komma att skadas.
Bara så att ni vet. Så ni förstår att det är misstag.
En pedagogisk uppgift han sedermera givit upp. Tidsplanen är tight. Det är omöjligt att träffa dem allihop. Offensiven står och stampar.
Ibland sägs det att USA saknar kunskap, att det är därför som det blir som det blir. I det här fallet kan McChrystal/Petreaus ha nåtts av viktig information:
Befolkningen i Kandahar vill ha fredsförhandlingar, inte krig.
I det läget kan det vara klokt att inte försöka sälja in de militära operationerna. Argument som duger i Kongressen och går hem i Riksdagen är uppenbarligen inte gångbara i Kandahar.
Medan soldaterna samlas och putsar sina vapen har deras överordnade beställt en opinionsundersökning. I de delar av provinsen som inte kontrolleras av talibanerna har 2000 afghaner tillfrågats: 94 procent föredrar förhandlingar, hela 84 procent svarar att de betraktar talibanerna som "afghanska bröder".
Opinionen är för Karzais förslag om en nationell så kallad freds-jirga.
Mycket talar därför för att offensiven i Kandahar kommer att fördjupa klyftan mellan USA/Nato/Isaf och den afghanska befolkningen.
Om den klyftan vidgas skulle det kunna leda till att Obama närmar sig Karzai, som vill inleda förhandlingar redan nu, och att presidenten därmed distanserar sig till försvarsminister Gates och utrikesminister Clinton.
USA:s militär vill vänta till nästa sommar. Först ska den nu i juni visa sina muskler och ge talibanerna en minnesbeta.
En gång för alla.
En uppmaning till oss alla: repetera facit från Helmand.
Det blir hemuppgiften över sommaren.
