Alastair Campbell ångrar ingenting. Han var Tony Blairs spin doctor i mobiliseringen för marschen mot Bagdad, duperade allmänheten med falska uppgifter om massförstörelsevapen i Irak. "Jag är väldigt, väldigt stolt över den roll jag fick möjlighet att spela", förklarar han för den brittiska undersökningskommissionen om det krig som kostat minst 100.000 civila irakier livet.
I en artikel i Financial Times 21 januari bekymrar sig Campbell över sviktande folkligt stöd för kriget i Afghanistan. När soldater återvänder i kistor sätts statsledningen på prov. Då gäller det att stärka "den strategiska kommunikationen", förklarar han. Nyhetsförmedlingen måste centraliseras. Det är på hemmafronten krigen förloras.
Jag tror att Campbell kan vara belåten med en del inslag i våra medier efter de två svenska officerarnas död. "BAKHÅLL", läser jag på en löpsedel, "fegt" står det i en artikel. Så förstår vi att de där skäggiga talibanerna till råga på allt saknar sinne för rent spel. Till skillnad från våra amerikanska allierade som med Hellfiremissiler från förarlösa plan utplånar hus och byar där fienden kan tänkas vara.
Expressen driver kampanj för "våra soldater" och skriver på ledarplats om "civiliserade länders plikt att försöka bryta upp helveten i söndertrasade stater". Den socialdemokratiska partiledningen är på samma linje. "Alla har rätt till mänskliga rättigheter och demokrati. Även afghaner", förklarar Urban Ahlin. Den vite mannens börda hette det för 111 år sedan, när Rudyard Kipling skrev dikt om saken.
Med FN och koloniernas frigörelse sträcktes ett system för kollektiv säkerhet ut över världen. Inget land hade rätt att överfalla ett annat. Nu sätter sig stormakterna inte bara de facto utan också de jure över våldsförbudet. Vid ockupationen av Afghanistan tog sig USA rätten att egenmäktigt vedergälla terrordåden den 11 september 2001 och preventivt angripa länder som skyddar eller påstås skydda terrorister. Det fortsatta kriget är trots säkerhetsrådets välsignelser ett uppenbart hån mot reglerna för självförsvar i FN-stadgan. Den kollektiva säkerheten omfattar inte längre alla länder. Vi är tillbaka i koloniala förhållanden.
Talet om mänskliga rättigheter och befrielse av kvinnor och barn tillhör den strategiska kommunikationen. Så vinner man européer och liberala intellektuella för härtåget.
Ytterligare 30 000 soldater ska enligt president Obamas planer skickas till Afghanistan. Till detta kommer, avslöjar Washington Post, ett tillskott på upp till 56 000 legosoldater anställda vid privata företag. Samtidigt flaggar USA för förhandlingar. Det påminner om den strategi Nixon och Kissinger följde i Vietnam när nederlaget närmade sig: trappa upp kriget för att få motståndaren att mjukna.
Den dag talibanerna är redo att göra affärer - till exempel säkra den i juni 2008 avtalade strategiska gasledningen från Turkmenistan till Pakistan och Indien - kommer larmet om burkan, spöstraffen och de stängda flickskolorna att som på kommando klinga ut.
"Situationen i Centralasien är ett hot mot både internationell och svensk säkerhet", bedyrar folkpartisten Allan Widman och med honom hela räckan av krigsvilliga politiker, redaktörer och experter. Det är lika irrationellt - men verkningsfullt - som skräcken för sepoyerna och de gula horderna på 1800-talet.
Det är ju mycket enkelt: vägra delta i USA och Natos krig för oljan, naturgasen och de strategiska positionerna i Centralasien och Mellanöstern, dra hem soldaterna och återupprätta alliansfriheten. Det skulle mer än något annat främja freden och vår egen säkerhet.
Jag tror det var Ho Chi Minh som sa det: "Varje folks befrielse måste vara dess eget verk."