Minns ni protesterna när Sverige gick med i Schengen 1996? Nej, precis, det var typ inga. Jag råkade vara i Stockholm då utanför riksdagshuset och tänkte att helvete, nu händer det. Europas gränser stängdes av våra folkvalda medan vi kollade på Trainspotting, drog skämt från Percy Tårar och nynnade på Lemon Tree.
Nio år senare har jag ett annat tydligt minne av en debatt som aldrig blev av. Riksdagen beslutade att öka antalet svenska soldater i Natos ockupation av Afghanistan från 94 till 375. Den svenska truppen hade funnits på plats sen 2002 och smugits in i kriget lite i taget. Ökningen till 375 soldater var en markering att Sverige menade allvar med Afghanistan-operationen, vårt första krig på nästan 200 år.
Men utrikesminister Leila Freivalds skulle inte alls bli ihågkommen för Afghanistan. Hon hade varit på teater när hon fick beskedet om Tsunamin ett år tidigare och det var det som debatterades i medierna i december 2005. Medan Socialdemokraterna och Moderaterna var fullständigt överens om truppförstärkningen i Afghanistan hölls en hetsig debatt inför allmänheten om det där teaterbesöket. Det var också teatern, och inte det faktum att hon snärjt in oss i vårt första militära angrepp sen 1814 som tvingade Freivalds att avgå några månader senare.
Det är svårt att inte gräma sig för passiviteten då. Nu står vi där med stängda gränser och ett imperialistiskt krig. 90-talets naiva tro på EU och det tidiga 2000-talets terroristhets har lagt sig så smått, men gamla beslut kvarstår. Min gissning är att nästa beslut som vi kommer att missa handlar om Nato, men jag hoppas fortfarande att det inte blir så.
