Ett chartrat plan med slutdestination Bagdad lyfte idag från landvetter flygplats. Resenärerna är sådana som Sverige inte vill veta av. Dom ska ut ur landet, trots att det innebär att de tvingas återvända till krig, förföljelse och övergrepp. Den svenska migrationspolitiken lider inte av dåligt samvete, den saknar samvete.
Kölden hugger i mina tår. Hjärtat bultar hårt av adrenalin. Vägen framför oss är avspärrad och längs med den snöiga vägkanten står ett tiotal polispikéer uppradade i en lång karavan. Räddningstjänsten är här, ambulans är här och hela området är omringat av ett 80-tal poliser. Vi är ett 50-tal demonstranter. Vi har stått här utanför migrationsverkets flyktingförvar i Kållered sedan strax efter fyra på morgonen. Nu närmar sig klockan sex och vi vet att bussen med de som ska deporteras snart kommer passera förbi oss.
Idag den 12 februari, genomfördes på landvetter flygplats, en massavvisning av ett trettiotal irakiska kurder till Irak. Människor som flytt för sina liv blev idag tvångsavvisade tillbaka till det helvete som de en gång lyckats undkomma. Ingen människa går säker i krigets Irak, men ytterst utsatta är de irakiska kurderna. De lever under ständiga hot om förföljelse, tortyr och övergrepp. Utrikesdepartementet avråder svenskar att resa till Irak och uppmanar de svenska medborgare som befinner sig där att lämna landet eftersom säkerhetsläget är mycket allvarligt.
Deportationen av de 30 irakierna synliggör den hänsynslösa rasismen i svensk migrationspolitik. Rätten till trygghet och säkerhet stipuleras i de mänskliga rättigheterna, villka Sverige har undertecknat. Alla är lika värda, eller hur? Men i praktiken slutar den svenska välviljan vid migrationsverkets flyktingförvar. Det svenska hyckleriet stinker, och stanken är värre än någonsin denna dag.
Det här året, 2009, har regeringen utnämnt till ”återtagandeåret”. Nu ska det tas i med hårdhandskarna mot de människor som vistas i Sverige utan tillstånd, menar man. De papperslösa ska ut ur landet och det ska ske snabbt. Den nya taktiken är att med hjälp av 3000 specialutbildade poliser söka reda på papperslösa och se till att de deporteras omedelbart. Människor som under pågående asylprocess misstänks försöka gå under jord ska låsas in på flyktingförvar, utan tidsbegränsning. Stora plan chartras för att möjliggöra massavvisningar.
Snart går solen upp över migrationsverket i Göteborg. Plötsligt ser vi att bussen kommer tillbaka från förvaret, nu fullsatt. Den kör mot utfarten där vi står. Poliserna vaknar till, gör sig bredda. Vi samlar ihop oss och försöker röra oss närmare avspärrningen. Det är en tryckande och obehaglig stämning i luften. Polisen skriker att vi måste flytta oss och vi ropar tillbaka att deportationen måste stoppas. Jag hör polisers rytanden blandas med slagord samtidigt som vi trycks och knuffas tillbaka. Det är svårt att röra sig. Ju närmare bussen kommer, desto mer tryck mellan oss och poliserna. Allt händer så fort. Jag kommer inte förbi avspärrningen, Jag kommer ingenstans. Känslor av förtvivlan, maktlöshet och sprängande ilska river i mig. Bussen åker förbi oss med mörkt tonade rutor. Jag ser deras ansikten. Det enda jag kunde förmå mig att göra var att höja mina händer mot dom som för att visa dom att vi ser dom, att vi vägrar låta deras öde gå obemärkt förbi.
