Juli 2004. Baquba, Irak. Jeff står på en snurrplatta i mitten av fordonet, en Humvee. Han har fingret på avtryckaren när de svischar hem till basen efter ett uppdrag.
Det är så skönt att känna vinddraget mot sitt varma svettiga ansikte och slippa de fattiga förorternas stank av eldade sopor och människoavföring och djur, och irakiernas hatiska blickar och gester och okvädingsord som han inte förstår. Han är fordonets kulspruteskytt och han har sällskap av föraren, sergeanten och två skyttar som är redo för markstrid. Plutonen består av tre Humvees. Föraren saktar ner för att köra över en bro. För en liten stund, en sekund bara, glömmer Jeff bort att hålla uppsikt. Han kikar ut ur klykan för sitt maskingevär. Irak kan vara så vackert. Flodens vatten är blått och mäktigt och inbjudande. Pappor och söner fiskar från guppande ekor. Banken är täckt av grön djungelliknande växtlighet. Det är några sekunder innan kommunikationsradion rasslar till, en liten stund innan de öppnar eld.
Han kvicknar till och snappar upp nyckelorden. Motståndsmän. Hydda. Raketer. Kolonnen gör en u-sväng, accelerar och stannar tvärt. Där. Sergeanten som leder plutonen pekar mot en lerhydda på fältet. Jeff såg såna varje dag. Han hade sett bönder vila i dem under de heta sommardagarnas värsta timmar. Men nu var det motståndsmän som gömde sig där, sa sergeanten, och de hade varit på väg att skjuta mot amerikanerna. Eld! Jeffs och två andra maskingevär smattrar, och ytterligare tre soldater hoppar ur fordonen och skjuter. Jävla hajis. Dö! Dö! Dö!
När det verkar säkert rullar de ner till hyddan. Dammet bildar en tät dimma. Det är så hett att det för varje steg pyser när tyngden löser upp den leriga marken i ett fint pulver. Jeff ser hur hans kulor har gått in genom den ena tjocka väggen och ut genom den andra. På flera ställen har väggarna fallit samman. Några soldater drar ut kropparna. Två män och en pojke. Men inga raketer. Bara skyfflar och högafflar. Ett moln av flugor surrar runt svetten och blodet på de levande och de döda. Jeff hostar. Han snyter sig i sin snusnäsduk; en seg cementliknande sörja segar sig ut ur hans näsborrar.
Det var länge sen irakiska kroppar hade slutat beröra honom.
Ett år senare landar Jeff Englehart i Chicago. Den röda lampan för säkerhetsbältet slocknar. Klick klick klick. Som på given order knäpper alla upp sina bälten, grabbar jäktigt tag i väskor och jackor, och ställer sig i gången och väntar. Någon dunkar huvudet i taket. Det är lugnt, det är lugnt, ljuger han. Jeff är den enda som fortfarande sitter ner. Varför stressa när man ändå måste vänta? Kön med tysta vuxna och gråtande bebisar börjar sakta röra sig. När den sista personen passerat slår Jeff ihop sin bok och går av flygplanet. Flygvärdinnan ser inte ögonen under hans neddragna gröna keps. Hon ger honom ändå ett falskt leende. Han ger henne en resolut nick.
På flygplatsen möts han av glassiga affärer och reklam för hamburgare. Det är som ett slag i ansiktet. Herregud. Jag ser verkligen inte fram emot det här. Han tar sig fram till passkontrollen. Tulltjänstemannen tittar ner i passet. Hans röst är livlös.
– Vad gjorde du i Europa?
– Jag har precis fullgjort min militärtjänstgöring i Tyskland, svarar Jeff.
– Var du i Irak?
– Ja.
Tulltjänstemannen bläddrar förstrött i passet.
– Var det jobbigt?
– Det är ett krig, vad tror du?
Tulltjänstemannen tittar förvånat upp. Den nymuckade har redan skäggstubb och glor på honom med uppkäftig min.
– Jag vill inte ha någon sån där attityd!, säger tulltjänstemannen. Hör du
det?
– Whatever, säger Jeff.
Han rycker åt sig passet och går in i sitt land för första gången på två år.
– Du borde akta dig med den där attityden, hör han bakom sig.
– Jävla rövhål, muttrar Jeff. Ställer du korkade frågor så får du korkade
svar.
Jeffs hemstad, Grand Junction, känns som om en femåring spelat simulatorspelet Sim City. Gråa och förfallna byggnader med oklar funktion ligger huller om buller. Jeff beskriver den lilla staden i västra Colorado som en håla.
– Det fanns två saker jag kunde göra i Grand Junction. Ingenting eller ställa till med trubbel.
Det var när Jeff jobbade på megakedjan Home Depots butik i Grand Junction som han träffade Garett Reppenhagen. Efter jobbet brukade den några år äldre Garett köpa ut öl till 20-årige Jeff. De sprejade graffiti och lyssnade på Misfits och Rage Against the Machine och snackade om hur världen sög. Inte för att de visste så mycket egentligen, men de hatade poliser, militären och liksom auktoriteter över huvud taget.
Garett hade tre jobb samtidigt, ändå fick han inte ihop det. Han ville gå på universitet men hade för länge sen hoppat av högstadiet, och nu slet han med att betala av skulder och försörja sin ett år gamla dotter. Det var sommar 2001 och den amerikanska militären hade inte varit inblandad i ett markkrig sedan Gulfkriget 1990–91. Han gick med i armén tillsammans med sin vän Ben Schrader. Först efteråt berättade de för Jeff.
»Jag trodde inte att han var intresserad« minns Garett. Men Jeff ville inte bli kvar ensam i Grand Junction. Kanske kunde han fortsätta sina avbrutna högskolestudier med hjälp av militärens collegestipendium. Det var ett impulsbeslut, ett försök till omedelbar flykt. Annars kanske han aldrig skulle komma därifrån. Jeff, som aldrig varit utanför USA, ville se världen. Han frågade rekryterarna om han kunde tjänstgöra i Tyskland.
– De fick det att låta asballt, typ som att vi skulle leka krig med laservapen i skogen, köra runt i coola Humvees med stora maskingevär, och campa med grabbarna och ha det bra.
I dag har USA en yrkesmilitär men kritiker menar att »fattigdomsvärnplikt« är en mer passande beskrivning. Den typiska nyblivne soldaten är tonåring, fattig, landsbygdsbo, knegar skitjobb och kan inte hitta Irak på en karta. För en del är militären det enda sättet att få vad många amerikaner saknar: en stadig inkomst, sjukförsäkring för hela familjen, pengar till högskoleutbildning. Militären lockar med andra fördelar: Skriv på idag och du kan få upp till 40 000 dollar i bonus. Är du en av USA:s många miljoner papperslösa så får du uppehållstillstånd när din tjänstgöring är över. Samtidigt kan rekryterare utlova att ingen kommer skickas till Irak eller till och med att kriget i själva verket är över. Kontraktet som soldaten skriver på innebär ändå att militären har rätt att ändra på soldatens arbetsuppgifter efterhand.
Två månader efter att vännerna bestämde sig för att ge fyra år av sina liv till armén säckar Garett i sin favoritfåtölj och väntar på sitt nya liv – om några veckor börjar grundutbildningen. Han är omringad av fyllda kartonger. Hans hus är på marknaden och han har sålt sin bil. Telefonen ringer.
– Kollar du på TV?, frågar Jeff.
– Hur visste du det?, säger Garett.
Han slevar i sig en sked med Cheerios och mjölk och smaskar i luren.
– Jag kollar på tecknat.
– Byt kanal. Det har flugit in flygplan i World Trade Center.
Garett zappar. Shit. Hans käke faller och mjölk och Cheerios sipprar ner i hans knä. Jeff är säker på att de kommer skickas i krig («Det här är fruktansvärt! Vi borde aldrig gått med!«) men Garett försöker hålla hoppet uppe. Han ringer rekryteraren men får veta att om de inte kommer till grundutbildningen och fullföljer sitt kontrakt hamnar de i fängelse.
– Först långt senare fick jag reda på att vi kunde ha sluppit, berättar Garett sex år senare. Inget hade hänt om vi inte kommit till grundutbildningen. Det var först där vi skrev på det bindande kontraktet.
I Jeffs och Garetts barack i Tyskland.Jeffs önskan uppfylldes; han fick se världen. Han var stationerad i Tyskland som spaningssoldat och han reste i Europa så mycket han kunde.
– Jag hatade armén från första dagen. På grundutbildningen försöker de bryta ner oss totalt för att sedan bygga upp oss igen, som ett lag. Men jag gillar inte idén om att stöpas i samma form.
Han hade en dagbok där han jämförde sin moral med militärens. Mot slutet av grundutbildningen var det uppenbart att de inte matchade.
– Många säger att det är enkelt att vara soldat; du gör bara vad du blir tillsagd. Men jag hade problem med det under hela min tid i armén. Jag ifrågasatte alltid mina överordnades intentioner.
Jeff tröstade sig med att armén i alla fall inte kunde stoppa klockan – dagen skulle komma när han hade avtjänat sin tid. Han hade fel. I slutet av 2003, precis när det blivit för sent att skicka Jeff och Garett till Irak, förlängdes tjänstgöringstiden för deras brigad med närmare ett år. När rekryter skriver på kontraktet ger de samtidigt militären möjlighet att i krigstid förlänga soldaters tjänstgöring på närmast obestämd tid. De skulle till Irak.
Att vara soldat i den amerikanska militären är ett yrke. Med unika uppsägningsvillkor. Det funkar inte riktigt att gå till ett befäl i Irak och säga »jag gillar inte stämningen på jobbet, och inte arbetsuppgifterna heller. Jag tycker inte om att döda irakier. Jag säger upp mig.« »Det finns bara två sätt att lämna Irak«, sa ett befäl till Jeff, “i bodybag eller i handbojor”. Att bryta kontraktet kan ge flera års fängelse och kan bli något som sedan följer med som kriminell bakgrund vid varje jobbintervju i fortsättningen som civil. Soldater som tvekar inför sin arbetssituation är ofta livrädda för vad desertering kan innebära.
Varken Jeff eller Garett tyckte att Irakkriget verkade vara en bra idé. De var rumskamrater på basen i Tyskland månaderna innan deras år i Irak. De experimenterade med droger »för att fly och söka svar eller bara för en stund sluta tänka på att vi skulle till Irak«. De brukade stänga dörren, skruva upp musiken och diskutera hur de skulle fly från armén och leva under jorden i Tyskland. Väskorna med civila kläder stod redo vid sängkanten. Men det blev aldrig av. Istället skickades de i februari 2004 för att delta i en ockupation som de var motståndare till. Militäruniformen, som vanligtvis pyr av stolthet, fick Jeff att känna sig som en fånge. I Irak såg han en lakej i spegeln, skickad av en imperialistisk makt för att förtrycka den irakiska befolkningen; han stred på fel sida.
En motsättning som var tung att bära. Lösningen var att bli ett slags gerillajournalist. Efter några månader i Irak startade Jeff och Garett en hemlig blogg tillsammans med sina vänner Joe Hatcher och Ben Schrader. De döpte bloggen till »Fight to Survive«. De skakande personliga erfarenheterna och reflektionerna beskriver ett kaotiskt krig med ett otydligt uppdrag och en konstant rädsla för bakhåll och hemmagjorda bomber. Tusentals soldater har bloggat från Irak, men »Fight to Survive« är en av få bloggar som öppet kritiserar krigföringen och de politiker som skickat dem till Irak.
Skillnaden mellan Garett och Jeff, och de Irakveteraner som är för kriget är inte så mycket vad de såg i Irak som hur de såg det. Som exempelvis »combat patrols«. Jeff beskriver dem som att »vi rullade genom kvarter och försökte skapa bråk och få motståndsmän att skjuta mot oss så att vi kunda skjuta tillbaka och döda dem. Det var allt officerare ville – skapa eldstrider.« Men den officiella versionen, baserad på ett antagande om frigörelse snarare än ockupation, är att »combat patrols« är nödvändiga för att säkra freden, och om den freden störs av motståndsmän, så måste det hotet neutraliseras.
Bloggen fick stor uppmärksamhet och gav många amerikaner en unik inblick i krigets vardag. Det gav författarna ett syfte med att vara i Irak, ett slags rättfärdigande. Samtidigt gjorde bloggandet att Jeff blev paranoid.
– Jag kände som att jag hade fiender på båda sidor om barriären. Jag kunde bli dödad av motståndsmän eller så kunde jag bli skickad i fängelse av militären på grund av mina antiregerings- och antikrigstexter på bloggen.
September 2004. Baquba, Irak. Jeff gillade sin rumskamrat, vi kan kalla honom Nate. Han var den sergeant som hade beordrat deras pluton att skjuta mot en lerhydda några månader tidigare där tre obeväpnade irakier dog, två män och ett barn. Nate försvarade beskjutningen med att han misstog en av skyfflarna för en raket, så det skrevs av som en olycka. Nu sitter de tillsammans i sitt rum, en inredd container, och krökar billig whisky i plastglas från matsalen. Whiskyn som de dricker gav alltid en fet bakfylla, men den här skulle bli den värsta. Det är nu Nate erkänner.
– Jag visste att de var bönder, säger Nate.
Jeff nickar i slow motion. Fan också. Varför? Han stirrar ner i glaset.
– Det är för jävligt, säger han till slut.
– Jag vet, kompis. Jag vet inte varför jag gjorde det.
– Du kanske borde söka hjälp, prata med någon.
Nate suckar.
– Ja, jo, kanske det. Men jag vill inte bli omplacerad.
– Men du har varit på tre missioner i rad. En i Afghanistan och nu två i
Irak. Det är inte friskt att vilja döda människor bara för rena nöjet av att
döda dem.
– Jag är ledsen att jag fick er att göra det, men du får inte berätta för
någon.
– Oroa dig inte, din hemlighet stannar med mig, säger Jeff. Jag kommer inte
säga något.
– Men du vet, säger Jeff till mig tre och ett halvt år senare, jag borde nog ha rapporterat det, jag menar det hade varit det rätta. Men det är svårt när det är din vän och du inte vill att han ska få mer problem. Du vet att han är helt körd i huvudet och att kriget suger från början.
Jeffs blick är långt borta. Jag anar en grötighet i hans röst. Hans blåa ögon är fuktiga, ledsna. De pratade aldrig mer om bönderna. Det var en av de grejer som Jeff la så långt bak i medvetandet han kunde, och det gör ont att gräva.
Några månader senare, bara veckor innan deras år i Irak var över, försökte Nate ta livet av sig. Han svalde en flaska med smärtstillande men gick till sjukstugan i sista stund. Han magpumpades och skickades till Bagdad och skulle sen flygas till Tyskland. Det är allt Jeff vet.
– Jag fick aldrig chansen att prata med honom om det. Det hände när jag sov och när jag vaknade var han borta.
Jag frågar honom vad han tror hade hänt om han hade rapporterat Nate.
– Jag hade nog inte fått ett formellt straff men blivit trakasserad – när du anklagar någon som har högre grad än vad du har så resulterar det i att du får ta mer skit än den anklagade. Och jag tror inte att han hade straffats. Jag tror till och med att vår löjtnant visste att Nate gjorde det med flit, men han hatade irakier så han brydde sig inte.
Räd i irakiskt hem.
USA:s regering håller inte reda på antalet dödade irakier och kaoset gör det svårt att få fram tillförlitliga siffror. Enligt det irakiska hälsoministeriet mötte 151 000 irakier en våldsam död fram till juni 2006. Andra siffror pekar på att över en miljon irakier har dött till följd av kriget. När vi läser om Irakkrigets civila offer går våra tankar ofta till självmordsbombare och sekteristiskt våld. I notiser läser vi att amerikanska soldater »uppges« ha dödat civila men att »uppgifterna går isär« om vad som verkligen hände. Ofta var det en olyckshändelse eller, som med tortyren i Abu Ghraib och massakern i Haditha, några få »rötägg« som gjorde bort sig. Ett undantag.
Vittnesmålen från ett femtiotal veteraner under »Winter Soldier« går mot bilden som amerikansk och svensk massmedia ger av USA:s militär. »Winter Soldier« genomfördes strax utanför Washington DC i mitten mars i år av organisationen »Irakveteraner mot kriget«, och inspirerades av en liknande manifestation med samma namn som ägde rum 1971, då med fokus på kriget i Vietnam. Budskapet var detsamma då som nu, 37 år senare: amerikanska soldater dödar och torterar människor.
Några vittnen berättade att de under en viss tidsperiod fått order om att skjuta mot alla taxibilar. Under marinkårskorpralen Jason Washburns tredje mission till Irak infördes en regel som sa att all irakisk trafik måste köra av vägen när en militärkonvoj passerar. Att inte följa regeln kunde bestraffas med döden.
En irakier som kommit för nära en vägspärr. – Om de inte lydde eller om någon kom upp på vägen igen för tidigt så sköts
de ner. Om de närmade sig en vägspärr för snabbt eller för vårdslöst så
sköts de ner.
Jason Washburn, som bevittnade över ett dussin dödade civila i Irak, var en
av dem som berättade att soldater beordrades att skjuta alla som på något
sätt kunde misstänkas för att förbereda en hemmagjord bomb, den vanligaste
dödsorsaken för amerikanska soldater. Om irakier bar en spade eller en tung
väska, eller om de stod på ett tak med en kikare eller en mobiltelefon, så
kunde de eller skulle de skjutas. Den vanligast beskrivna proceduren var »drop weapons«, något som dokumenterats på andra håll av veteraner och journalister. Amerikanska fordon är ofta
utrustade med irakiska vapen och verktyg utifall att en »olycka« inträffar.
– Om vi råkade skjuta en oskyldig civil så dumpade vi bara grejerna på dem och sa »åh, han grävde en grop så det var tillåtet att skjuta honom,« sa Jason Washburn. Den här proceduren uppmuntrades ofta men bara bakom stängda dörrar.
Rasismen inom militären är en viktig orsak till att civila dödas i Irak, enligt flera vittnen. Från dag ett på grundutbildningen kallas irakier inte för irakier utan för »towel heads«, »sand nigger«, eller vanligtvis »haji« – ett ord som betyder pilgrim på arabiska men som inom militären används för att dehumanisera människor från Mellanöstern. Med historier som dessa hoppas »Irakveteraner mot kriget« ta hål på den amerikanska självbilden av sin militär som världens mest civiliserade och disciplinerade. Organisationen grundades 2004 och har idag över 800 medlemmar. Två av de första var Jeff Englehart och Garett Reppenhagen. De är starka ansikten för organisationens nuvarande fokus: soldaten. Tanken är enkel: inte ens världens mäktigaste militär kan driva ett krig utan soldater. Inspirationen kommer från det utbredda soldatmotståndet under Vietnam. Det kriget avslutades mycket beroende på motståndet inom militären. Ungdomar vägrade mönstra, soldater vägrade order eller vände till och med vapnen mot sina befäl. Till slut sviktade krigsmaskinen. Idag åker irakveteraner till militärbaser och sprider antikrigslitteratur och uppmanar soldater att göra motstånd. »Winter Soldier« kunde ses live via webben och satellit-tv av soldater över hela världen.
»Winter Soldiers« kraftfullaste vittnesmål kom från marinkårssoldaten Jon Turner. Två veckor innan han åkte till Irak tatuerade han »fuck you« på arabiska på sin »choking hand«, handen som var hans »redskap« för aggressioner.
Turners tredje bekräftade döda irakier.– Den artonde april 2006 var första gången jag var säker på att jag tagit
livet av någon. Mannen var oskyldig. Jag vet inte vad han hette – jag kallar
honom den tjocka mannen. Han var på väg till sitt hus och jag sköt honom
framför hans vän och hans far. Den första rundan träffade i närheten av
halsen men dödade honom inte. Han började skrika och tittade rakt in i mina
ögon så jag kollade på min vän som jag var på vaktpost med och sa »ja, jag
kan ju inte låta det hända« Så jag sköt igen. Han bars sedan iväg av hela
sin familj. Det krävdes sju personer för att föra iväg hans kropp. ... Min
kompanichef gratulerade mig personligen; alla som hade fixat sin första
bekräftade döda hyllades. Samma kompanichef sa en gång att den som dödar
»sin« första genom att hugga honom till döds kommer få fyra dagars ledighet
när vi kommer hem från Irak.
Detta var en av flera gånger som Jon Turner var inblandad i mord på civila. Hans stridsgrupp fick ibland besök av inbäddade journalister, men varje gång de hade en reporter med sig så »ändrades våra aktioner drastiskt,« enligt Jon Turner. »Vi följde alltid regelboken till punkt och pricka.«
Det gemensamma temat under »Winter Solder« var att soldater inte bär det tunga ansvaret. Deras jobb är att följa order och de har försatts i en omöjlig situation av korrupta politiker som skickat dem till ett illa planerat krig. Samtidigt brottas många veteraner med sin skuld. Några av veteranerna pressade tillbaka tårarna för att behålla kontrollen över orden när de bad det irakiska folket om förlåtelse.
– Jag vill bara säga att jag är ledsen för hatet och förödelsen som jag har åsamkat oskyldiga civila, sa Jon Turner. Verkligheten har visat att det inte är okej och tills folk vet vad som pågår så kommer det att fortsätta och människor kommer fortsätta att dö. Jag är ledsen för vad jag har gjort. Jag är inte längre det monster jag en gång var.
När jag under några dagar i mars 2008 träffar Jeff i hans nya hemstad Denver i delstaten Colorado är det en rutinerad politisk aktivist jag möter. Han har alltid varit principfast och konfrontativ – för bara några veckor sen gick han fram till militärrekryterarna på sin högskola och röt åt dem vart de borde dra. Men hans erfarenheter har gjort honom visare; hans tonårsilska gentemot auktoriteter och vedertagna sanningar har omsatts i skarpa analyser. Han hänvisar ofta till politiska teorier under vårt samtal – han har slukat böcker ända sedan hans lillebror skickade Catch 22 av Joseph Heller till honom under hans första år i militären.
Vi sitter på en typisk irländsk bar – rustika träbord, mycket illgrönt och barhängsgubbar som rabblar historier redan på eftermiddagen. Det är ett av få ställen i Denver där rökning är tillåten och det är därför vi är här – Jeff tänker röka tills han dör.
Baren är enorm och närapå folktom. Det är bra. Efter Irak har Jeff svårt för stora folkmassor eftersom »det känns som kaos kan utbryta när som helst«. Som många andra veteraner berättar han att fyrverkerier och smällare »tar dig tillbaks dit direkt«. Han har också svårt att koncentrera sig, och kan få plötsliga vredesutbrott över skitsaker. Vår intervju avbryts ständigt av samtal från Garett och andra irakveteraner som planerar nästa steg i kampen mot imperiet. När han lägger på frågar jag honom vad han vill säga till människor som inte varit i Irak. Vad kan vi lära av honom? Han suckar, tar ett bloss på sin självrullade cigarett och tittar i taket. Jag har hjälpt till att få amerikaner att inse sanningen om kriget, säger han, men nu vill jag inte prata om Irak längre. Han lutar sig fram och spänner ögonen i mina.
– Det viktigaste nu, år 2008, är att amerikaner måste inse att varken Barack Obama eller Hillary Clinton kommer att avsluta den här skiten. Det här är ett systematiskt problem; det handlar inte om att välja kandidat. Obama kan säga »jag vill ha ett fullständigt tillbakadragande inom ett år« och Clinton kan säga »jag med«. Men du märker att ingen av dem diskuterar kriget på allvar, ingen av dem pratar om irakier. Tillbakadragande har bara blivit ett modeord.
– Många känner sig maktlösa efter sju år med en president som inte bryr sig ett skit om vad folk vill, konstaterar Jeff torrt. Ändå är det till folkmakten han sätter sitt hopp. Det räcker inte att gå och rösta eller protestera en gång om året, menar han. Människor måste fysiskt stoppa vapentransporter eller stänga in politiker i sina kontor och kräva att de lyssnar på folket. Det är med sådana mer radikala metoder som vi har åstadkommit riktiga förändringar i USA, säger Jeff och staplar historiska exempel. Men att protestera handlar också om stolthet, om principer.
– Om vi inte ens står upp och säger Nej, så har vi i princip skjutit oss själva i foten. Då kan vi lika gärna ge upp som amerikaner och som människor på den här planeten.
.
Christopher Holmbäcks reportage har tidigare publicerats i RE:Public Service