Barack Obama flyttar in i Vita huset. Då blir det fred i världen? Tja, i den nyvalde presidentens planer finns en utökning av armén och marinkåren med 92.000 man. Militärutgifterna, som i reala tal redan är 25 procent högre än under Vietnamkrigets värsta år, ska höjas ytterligare. De är snart lika stora som hela den övriga världens sammantagna.
Vad ska Obama med denna krigsmaskin till?
Han var emot marschen mot Bagdad, och han har lovat att inom 16 månader ta hem de stridande förbanden. Men löftet är försett med lurigheter. USA ska, förklarar han, "lämna efter sig en minimal övervakningsstyrka i regionen för att skydda amerikansk personal och utrustning, fortsätta utbildningen av irakiska säkerhetsstyrkor och utrota al-Qaida". Hur stor är denna minimala styrka? 60.000 till 80.000 man, föreslår Obamas rådgivare Colin Kahl.
De soldater som frigörs ska sättas in på andra håll i regionen. Obama planerar att skicka större styrkor till Afghanistan, där det nu dör fler amerikanska soldater än i Irak, och han kommer att avkräva sina europeiska bundsförvanter, bland dem Sverige, kraftigare krigsinsatser.
Motgångarna i krigen, kalabaliken på finansmarknaderna och den allmänna försvagningen av USA:s ställning i världen talar visserligen för försiktighet. En av Obamas supportrar, den gamle presidentrådgivaren Zbigniew Brzezinski, varnar för ett fyrfrontskrig med USA indraget i både Irak, Afghanistan, Pakistan och Iran: "Det vore slutet för Amerikas dominans."
Men samtidigt börjar en revanschistisk linje avteckna sig i offentlighetens infrastruktur av statsorgan och tanketruster. Henry Kissinger och Martin Feldstein, två tunga namn i denna miljö, larmar i International Herald Tribune den 15 september om "den största värdeöverföringen i mänsklighetens historia". Det syftar inte på de rikedomar västerlandets banker och företagskoncerner år efter år utvinner ur den globala produktionsprocessen. Det handlar i stället om flödet av pengar till oljeländerna. Hundratals miljarder dollar "pressas ur världens mäktigaste nationer av några av världens svagaste. Men offren låter det ske utan att röra ett finger, som om oljepriset vore något slags naturfenomen bestämt av fri konkurrens på marknaden." Kissinger och Feldstein förväntar sig att USA under nästa presidentperiod ska sätta oljestaterna på plats.
I närmast identiska ordalag ondgör sig Richard Holbrooke, rådgivare till Hillary Clinton under presidentvalskampanjen, över "den största överföringen i historien av rikedom från en grupp av länder till en annan". USA:s nästa president måste, skriver han i Foreign Affairs septembernummer, uppmärksamma "de ofantliga långsiktiga geostrategiska följderna" av det höjda oljepriset. Oljeländerna kommer att få allt större ekonomiskt och politiskt inflytande. Ryssland, Iran och Venezuela har redan ställt till besvär, och i framtiden, varnar han, kommer ännu mer pengar att "finnas tillgängliga för att finansiera farliga ickestatliga aktörer som söker förgöra Israel eller destabilisera delar av Afrika och Latinamerika - eller attackera Förenta Staterna".
En utväg är att minska USA:s beroende av importerat bränsle och utveckla alternativa energikällor, men oljan i Mellanöstern förblir avgörande under överskådlig tid. "I hjärtat av den geostrategiska utmaningen för Förenta Staterna ligger fem länder med sammanknutna gränser", skriver Holbrooke och räknar upp Turkiet, Irak, Iran, Afghanistan och Pakistan.
Trängtan efter motåtgärder tilltog då oljepriset kröp uppåt 150 dollar per fat. De senaste noteringarna ligger under 50 dollar, men det är likväl en kraftig höjning sedan 2001 och på sikt kommer skärningen mellan tillförseln av olja och de ledande kapitalistiska ländernas maniska förbukning av fossilt bränsle snarast att förvärras. Trots alla utfästelser om att rädda klimatet förutsätter konsumentländernas International Energy Agency att oljeproduktionen ökar rejält fram till 2030.
Till skillnad från tidigare perioder av höga oljepriser överlåter oljeländerna denna gång inte passivt åt amerikanska och europeiska banker att förvalta deras överflödskapital, varnar Kissinger och Feldstein. De köper aktier och hela företag, och dessa tillgångar kan "fresta kreditorerna att utöva ett växande inflytande över de västliga ekonomierna". Slutsats: "Detta sakernas tillstånd går i längden inte att tolerera."
Då ser statsledningen i Washington skäl att värva fler soldater. Liksom George W Bush förbehåller sig Barack Obama rätten att "använda militära maktmedel i omständigheter bortom självförsvar".