Mycket tyder på att kriget i Kaukasus är en väststödd provokation mot Ryssland med avsikt att destabilisera regionen, skriver Michel Chossudovsky, som här ger en utförlig beskrivning av bakgrunden till kriget. Hans analys skiljer sig radikalt från vad du har läst i mainstreammedia.
Tidigt på morgonen den 8 augusti, samma dag som OS i Peking invigdes, beordrade Georgiens president Micheil Saakasjvili en bred militär attack mot Sydossetiens huvudort Tschinvali. Flygbombningarna och attackerna på marken var i huvudsak riktade mot civila mål, inklusive bostadsområden, sjukhus och universitetet. Provinshuvudstaden förstördes och det militära anfallet resulterade i omkring 1 500 döda, enligt såväl ryska som västliga källor. "Flyg- och artilleribombningarna lämnade staden utan vatten, mat, elektricitet och gas. Skräckslagna civila kravlade ut på gatorna från källarutrymmena när eldgivningen minskade på jakt efter förnödenheter." (AP, 9 augusti, 2008). Enligt rapporter har 34 000 personer flytt till Ryssland. (Desert Morning News, Salt Lake City, 10 augusti, 2008)
Betydelsen av och valet av tidpunkt för denna militära operation måste analyseras noga. De har långtgående följder.
Georgien är en utpost för USA:s och NATO:s styrkor, alldeles intill den ryska federationens gräns och i närheten av krigsskådeplatserna i Mellanöstern och Centralasien. Sydossetien korsas dessutom av strategiskt viktiga oje-och gasledningar.
Georgien agerar inte militärt utan Washingtons samtycke. Det georgiska statsöverhuvudet är USA:s ombud och Georgien är de fakto ett USA-protektorat.
Vem står bakom denna militära dagordning? Vilka intressen tjänar den? Vad är syftet för den militära operationen?
Det finns bevis för att attackerna var noggrant samordnade av USA:s militär och NATO.
Moskva har anklagat NATO för att "uppmuntra" Georgien. Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov underströk den destabiliserande effekten av utländskt militärt stöd till Georgien:
"Allt detta bekräftar våra många varningar till det internationella samfundet att det är nödvändigt att vara uppmärksam på Georgiens enorma vapeninköp under en följd av år. Nu ser vi hur dessa vapen och georgiska säkerhetsstyrkor tränade av utländska experter används." (Moskva anklagar NATO för att ha uppmuntrat Georgien att anfalla Sydossetien, Russia Today, 9 augusti, 2008).
Moskvas sändebud i NATO, Dmitrij Rogozin, skickade en officiell not till alla NATO:s medlemsländer:
"Ryssland har redan inlett konsultationer med NATO:s ambassadörer och samtal med NATO:s militära representanter kommer att hållas i morgon", sade Rogozin. "Vi kommer att be dem vara försiktiga med fortsatt stöd till Saakasjvili."
"Detta är en oförblommerad aggression ackompanjerad av ett masspropagandakrig", sa han.
(Se artikeln Moskva anklagar NATO för att ha uppmuntrat Georgien att anfalla Sydossetien, Russia Today, 9 augusti, 2008)
Enligt Rogozin (citerad i RIA Novosti den 8 augusti) hade Georgien inledningsvis planerat att:
" 'starta militära aktioner mot Abchazien'. Men 'den militärt befästa regionen visade sig vara omöjlig att angripa för de georgiska trupperna. Därför valde man en annan taktik och vände sig mot Sydossetien', som är ett mer lättillgängligt territorium. Sändebudet [alltså Rogozin, ö.a.] hyser inga tvivel om att Micheil Saakasjvili hade förankrat sitt agerande hos sina 'beskyddare', hos dem som han förhandlar om Georgiens NATO-anslutning med."
I motsats till vad som förmedlades i västmedia var attackerna väntade av Moskva. Den militära operationen var planerad så att den sammanföll med OS-invigningen, mest för att undvika att den blev en förstasidesnyhet.
Den 8 augusti stod de ryska styrkorna i högsta beredskap. Motattacken inleddes omedelbart.
Ryska fallskärmstrupper skickades in från flygdivisionerna i Ivanovo, Moskva och Pskov, tillsammans med stridsvagnar, pansarfordon och tusentals marksoldater. Anfallen har i stort sett riktats mot militära anläggningar i Georgien, inklusive militärbasen i Gori. Den georgiska militärattacken slogs tillbaka med en massiv uppvisning av militär styrka.
En provokation?
USA:s och NATO:s militära planerare undersöker ständigt olika typer av scenarier vid militära operationer - som i detta fall, en begränsad georgisk attack riktad mot civila mål med avsikt att orsaka civila förluster.
Att undersöka scenarier är en rutinåtgärd. Med den begränsade militära förmågan var en georgisk seger och ockupation av Tschinvali utesluten från början. Detta hade USA/NATO-planerarna insett. En humanitär katastrof, snarare än en militär seger, var en integrerad del av detta scenario. Målet var att förstöra provinshuvudstaden, samt att döda ett stort antal människor.
Om målet hade varit att Georgien skulle återta makten över provinsregeringen skulle operationen ha sett ut på ett helt annat sätt. Då skulle de georgiska säkerhetsstyrkorna ha tagit kontroll över centrala administrationsbyggnader, kommunikationsnät och institutioner snarare än att bomba bostadsområden och sjukhus, för att inte tala om Tschinvalis Universitet.
Det ryska svaret var lätt att förutse.
Georgien var "uppmuntrat" av NATO och USA. Både i Washington och i NATO:s högkvarter i Bryssel var man helt på det klara med vad som skulle hända vid en rysk motattack.
Frågan är: var detta en avsiktlig provokation avsedd att orsaka ett ryskt militärt svar och dra in Ryssland i en bredare militär konfrontation med Georgien (och de allierade styrkorna) som skulle kunna eskalera till ett fullskaligt krig?
Georgien har den tredje största truppstyrkan i Irak efter USA och Storbritannien, med runt 2000 soldater. Enligt rapporter återkallas nu de georgiska soldaterna i USA-flygplan, för att bekämpa de ryska styrkorna. (Se Debka.com, 10 augusti, 2008) [Omkring 1000 soldater har hittills tagits hem enligt senare massmedieuppgifter, ö.a.]
USA:s beslut att repatriera de georgiska soldaterna ger en vink om att Washington avser att eskalera konflikten. De georgiska soldaterna ska användas som kanonmat mot en massiv rysk militär styrka.
USA/NATO och Israel inblandade i planeringen av attacken.
I mitten av juli höll USA:s och Georgiens trupper en gemensam militärövning med namnet "Omedelbart svar". Den bestod av 1200 amerikanska och 800 georgiska soldater. Det georgiska försvarsministeriet uppgav i ett uttalande att trupper från USA och Georgien skulle träna i tre veckor vid Vazianis militärbas nära den georgiska huvudstaden Tbilisi. (AP, 15 juli, 2008). Dessa övningar, som avslutades knappt en vecka innan attackerna den 8 augusti, var en tydlig generalrepetition inför en militär operation, som med största sannolikhet planerats i nära samband med Pentgaton.
Kriget mot Sydossetien var inte planerat för att vinnas, eller för att återställa den georgiska suveräniteten över området. Avsikten var att destabilisera regionen och på samma gång utlösa en konfrontation mellan USA/NATO och Ryssland.
Den 12 juli, samtidigt med Georgiens och USA:s krigsövningar, påbörjade ryska försvarsministeriet sina egna manövrar i den nordkaukasiska regionen. Som vanligt hävdade både Tbilisi och Moskva att de militära övningarna "inte hade något att göra" med situationen i Sydossetien.
Låt oss inte ha några illusioner. Detta är inte ett inbördeskrig. Attackerna hör samman med det bredare Mellanöstern/Östra centralasien-kriget, inräknat USA:s/NATO:s/Israels förberedelser för krig mot Iran.
De israeliska militära rådgivarnas roll.
Trots att NATO:s och USA:s militära rådgivare inte deltog i den militära aktionen var de aktivt involverade i planeringen och i attackens logistisk. Enligt israeliska källor (Debka.com 8 augusti, 2008) utfördes anfallet på marken den 8 augusti med stridsvagnar och artilleri "med stöd av israeliska rådgivare". Israel försåg även Georgien med Hermes-450 och obemannade flygfarkoster av typen Skylark, som användes under veckorna fram till attacken.
Georgien har enligt en rapport i Rezonansi den 6 augusti även fått "en del kraftfulla vapen genom en uppgradering av Su 25-plan och artillerisystem i Israel" (Orginalet är på georgiska. Översättning till engelska av BBC).
Enligt den israeliska tidningen Haaretz (10 augusti 2008) är Israel aktivt när det gäller både vapentillverkning och säkerhetsrådgivning i Georgien.
Ryska trupper kämpar nu direkt mot en NATO/USA-tränad georgisk armé som samverkar med rådgivare från USA och Israel. Och ryska stridsplan har attackerat den jetplansfabrik i utkanten av Tbilisi där man med israelisk hjälp tillverkar Su 25-planet. (CTV.ca, 10 augusti 2008)
När man ser krisen i ett bredare perspektiv tillsammans med kriget i Mellanöstern, kan den mycket väl leda till en upptrappning och till och med till en direkt konfrontation mellan Rysslands och NATO:s styrkor. Om detta händer står vi inför den allvarligaste krisen i de amerikansk-ryska relationerna sedan Kubakrisen i oktober 1962.
Georgien: NATO/USA:s utpost.
Georgien är med i NATO:s militära allians GUAM som undertecknades i april 1999 alldeles i början av kriget mot Jugoslavien. Georgien har även ett bilateralt militärt samarbetsavtal med USA. Dessa bakomliggande militära överenskommelser har använts till att skydda oljeledningsvägarna och de anglo-amerikanska oljeintressena i det kaspiska bäckenet.
Både USA och NATO är militärt närvarande i Georgien och arbetar tätt med den de georgiska väpnade styrkorna. Allt sedan undertecknandet av GUAM-överenskommelsen har Georgien fått ett betydande militärt stöd av USA. Så sent som för ett par månader sedan, i början av maj, anklagade den ryska försvarsministern Washington, NATO och Israel för att "genom att förse Georgien med militär hjälp destabilisera regionen". (Russia Claims Georgia in Arms Buildup, Wired News, May 19, 2008.) Enligt det ryska försvarsministeriet har följande levererats:
"Georgien har fått 206 stridsvagnar, varav 175 levererade av NATO-länder, 186 pansarvagnar varav 126 från NATO, 79 maskingevär, 25 helikoptrar, 70 granatkastare, 10 robotsystem, 8 israelisktillverkade obemannade flygfordon och andra vapen. NATO-länder har dessutom försett Georgien med 4 stridsfartyg. Planer fanns på att leverera ytterligare 145 pansarvagnar, 262 maskingevär och granatkastare, 14 stridsfartyg, inklusive 4 Mirazh-jagare, 25 stridshelikoptrar, 14 Black Hawk flyg, 6 robotsystem."
(Interfax Agency, Moskva, 7 augusti 2008.)
NATO:s/USA:s/Israels stöd inom de formella militära överenskommelserna innebär ett stadigt flöde av avancerad militär utrustning, träning och konsultationsservice.
Enligt amerikanska militära källor (en talesman för USA:s Europakommando) har USA mer än 100 "militära tränare" i Georgien. Bryan Whitman, talesman för Pentagon, "sa att det inte finns några planer på att ta hem de uppskattningsvis 130 amerikanska soldater och civila kontraktsanställda som han sa är stationerade omkring Tbilisi" (AFP, 9 augusti 2008). I själva verket är USA/NATO:s militära närvaro i Georgien ännu större än vad som erkänns i officiella uttalanden. Det finns ingen officiell siffra på hur många NATO-anställda som agerar som tränare och militära rådgivare i landet.
Trots att Georgien inte formellt är med i NATO är Georgiens militär integrerad i alla NATO-procedurer. 2005 presenterade Georgiens president stolt invigningen av av den första militärbasen som "helt och hållet möter NATO:s standard". Strax efter invigningen av Senakskayabasen i västra Georgien tillkännagavs att ännu en bas skulle öppnas i Gori. Den skulle "möta NATO-standard militärt såväl som avseende sociala förhållanden". (RIA Novosti, 26 maj, 2006)
Goribasen har använts för att träna georgiska trupper som har skickats till att föra krig i Irak under USA:s kommando.
Det är värt att notera att Rysslands militärbaser i Georgien - Akhalkalai och Batumi - har stängts till följd av ett avtal mellan Tbilisi och Moskva från i mars 2006 (samma källa som ovan.) Trupperna började tas hem från Batumi i maj 2007 och de sista ryska trupperna lämnade basen i juli 2008, bara en vecka innan USA och Georgien inledde sina krigsövningar och knappt en månad före attackerna mot Sydossetien.
Israels roll
Israel är numer en del av den anglo-amerikanska militära axeln, som tjänar oljegiganternas intressen i Mellanöstern och Centralasien. Israel är en partner i Baku-Tbilisi-Ceyhan-oljeledningen som transporterar olja och gas till östra Medelhavet. Mer än 20 procent av Israels olja importeras från Azerbadjan, och en stor del av denna olja går via BTC-ledningen. British Petroleum kontrollerar denna ledning som dramatiskt har förändrat geopolitiken i östra Medelhavet och Kaukasus.
"[BTC-oljeledningen] ändrar avsevärt dessa länders status och cementerar en ny provästlig allians. Genom att ta oljeledningen till Medelhavet har Washington i praktiken satt upp ett nytt alliansblock med Azerbadjan, Georgien, Turkiet och Israel" (Komerzant, Moskva, 14 juli, 2008.)
Målet för Israel är inte bara att få tillgång till olja från Kaspiska havet för sin egen konsumtion, utan också att kunna återexportera den kaspiska oljan till den asiatiska marknaden genom Röda havets utförselhamn Eilat. De strategiska konsekvenserna av detta är enormt stora. (Se vidare Michel Chossudovsky, The war on Lebanon and the Battle for Oil, Global Research, juli 2006.)
Vad man ser framför sig är en sammankoppling av BTC-ledningen med den transisraeliska Eilat-Ashkelon-ledningen, även känd som Israels Tipline, från Ceyhan till den israeliska Ashkelonhamnen.
"Turkiet och Israel förhandlar om konstruktionen av ett energi- och vattenprojekt värt många miljoner dollar som ska transportera vatten, elektricitet, naturgas och olja via oljeledningar till Israel, där oljan ska sändas vidare från Israel till fjärran östern."
"Det nya turkisk-israeliska förslaget som diskuteras skulle i så fall transportera vatten, elektricitet, naturgas och olja via ledningar under havet."
(Artikel i Jerusalem Post)
"Baku-oljan kan sändas till Ashkelon genom denna nya oljeledning, och till Indien och fjärran östern. [via Röda Havet]"
"Ceyhan och Ashkelonhamnen i Medelhavet ligger endast 400 kilometer från varandra. Olja kan transporteras till staden på tankbåtar eller via specialkonstruerade oljeledningar under havet. Från Ashkelon kan oljan pumpas genom redan existerande ledningar till Eilats hamn vid Röda Havet; och därifrån kan den transporteras till Indien eller andra länder i Asien i tankbåtar." (REGNUM)
Planen är att Israel ska få en viktig strategisk roll i att skydda transporterna i östra Medelhavet och oljeledningskorridorerna till Ceyhan. Samtidigt har landet börjat kanalisera militärt stöd och träning till såväl Georgien som Azerbajdjan.
En långtgående bilateral militär överenskommelse slöts mellan Tbilisi och Tel Aviv 1999 bara en månad före NATO:s GUAM-avtal. Den undertecknades av president Shevardnadze i Georgien och premiärminister Benjamin Netanjahu i Israel. Alla dessa militära arrangemang är i grund och botten ämnade att underminera Rysslands inflytande och närvaro i Kaukasus och Centralasien.
I ett ramavtal mellan Israel och Ryssland lovade Tel Aviv den 5 augusti efter diskussioner med Ryssland att skära ner på den militära assistansen till Georgien.
Rysslands svar
När georgiska trupper attackerade Tschinvali gick Ryssland in med konventionella markstyrkor. Stridsvagnar och pansarvagnar sändes in. Det ryska flygvapnet gjorde motattacker mot georgiska militära positioner, inklusive mot Goribasen.
Västliga media har framställt Ryssland som den enda ansvariga för att civila har dött, samtidigt som man har erkänt (bekräftat av BBC) att de flesta civila dödsfallen från början orsakades av de georgiska mark- och luftattackerna.
Enligt både ryska och västliga källor låg dödssiffrorna i Sydossetien i början på minst 1 400 (från BBC), de flesta civila. "Uppgifterna om de georgiska förlusterna sträckte sig från 82, inklusive 37 civila, till omkring 130 ... En rysk flygattack mot Gori, en georgisk stad nära Sydossetien, dödade 60 människor, många av dem civila, uppger Georgien." (BBC, 9 augusti 2008). Ryska källor anger att totala antalet civila döda i Sydossetien är runt 2000.
En process av upptrappning och konfrontation mellan Ryssland och USA håller på att utvecklas. Det påminner om kalla krigets dagar.
Har vi att göra med en provokation, med avsikten att starta en djupare konflikt? Med stöd av massmedias propaganda ämnar den västliga militäralliansen använda denna incident till att konfrontera Ryssland, vilket bekräftas av färska uttalanden från NATO.
Michel Chossudovsky, 10 augusti 2008