USA erkänner i praktiken Indien som en kärnvapenmakt genom sitt avtal med landet om kärnbränsleförsörjning. Det går inte att skilja på civil och militär kärnteknik och Indien får inte slå in på den västliga, ohållbara, energiförsörjningsvägen. Det skriver fredsaktivisten Vandana Shiva.
Indien står just nu vid ett vägskäl – kommer hon att fortsätta att bygga sin civilisation med förnyelsebara energikällor, biologisk mångfald och energijämlikhet, eller kommer hon att följa västvärldens ohållbara energiväg baserad på fossila bränslen, kärnkraft och energislavar?
Indien tillhör inte de historiska koldioxidförorenarna i världen tack vare en kultur och ekonomisk politik som föredragit lokalt baserad, decentraliserad arbetsintensiv ekonomi, till skillnad från centraliserade, industrialiserade ekonomier som gör folk beroende av icke förnyelsebara energikällor.
Men, genom globalisering och nyliberala reformer har det förnyelsebara ersatts med icke förnyelsebart, människor har ersatts med fossila bränslen, decentraliserade och mångsidiga system har ersatts av centraliserade monokulturer för transport, produktion och jordbruk.
Detta bidrar inte bara till klimathotet, det tar även ekologiskt utrymme från stammar, småbönder och kvinnor, då marken används till energiintensiv produktion baserad på energislavar. Ett skifte sker från mänskliga behov till att producera och bearbeta kommersiell energi och dumpa avfall, eller bygga supermotorvägar, eller anlägga monokulturella plantage för "biobränsle" för att upprätthålla infrastrukturen för en ekonomi baserad på fossila bränslen i en tid då vi kommer att se slutet på tillgången till billig olja.
1973 utbildade jag mig till kärnfysiker. Den bästa tiden var den jag spenderade på Bhabha Atomic Center i Bombay, där jag arbetade som praktikant vid en experimentell 'fast breed'-reaktor. Men jag gav upp min karriär som kärnfysiker efter att min läkarsyster Mira tillrättavisade mig.
Hon påpekade att medan jag lärde mig alla sofistikerade detaljer om energiöverföring och kedjereaktioner var jag helt okunnig i kärnkraftsolyckor. Det var en lektion i ödmjukhet som föregick min omställning till vetenskap som försvarar liv från den som utrotar liv. Det fick mig även att bli mer medveten om sambandet mellan kunskap och makt, konstruktionen av social oansvarighet som ligger till grund för krig – och om den profitbaserade vetenskapen och forskningens medvetna vilseledande av allmänheten vad gäller alla sociala konsekvenser, vilket utestänger demokratisk kontroll av farlig teknologi.
När Indien gjorde sina kärnvapentester i Pokhran den 11 maj 1998, beskrevs testen som "explosioner av självförtroende" och "megaton med prestige". De stora medierna gav bomben namnet "Hindu-bomben".
Den 30 maj tillkännagav Pakistan sex kärnvapentester i Chagai. Den här bomben kallades den Muslimska bomben av samma medier. Det här identiska hotet kunde inte tolkas om ett försvar för "kulturella skillnader". Den maskulina, militaristiska mentaliteten på båda sidor gränsen som delade vårt folk för ett halvt århundrade sen såg bomben som en maktsymbol. Tidningen Vishwa Hindu Parishad proklamerade att med kärnvapentesterna hade Indien slutligen visat sin "manlighet".
Kärnvapenproven bekräftade även en radikal förändring i Indiens syn på kärnvapenrustningen. Jakten på en fredlig energikälla har ersatts med att visa upp våldsmakt. Modeller av kärnvapenmissilerna har blivit populära fallossymboler för militariserad patriarkal makt och ett sätt att mobilisera hat.
Det sägs att Indien har mellan 75 och 100 kärnvapenstridsspetsar med avfyrningssystemen Agni Prithvi och Mirage 2000, med en doktrin om "ej första tillslag".
Pakistan har mellan 25 och 50 kärnvapen, för missilerna Ghauri och Ghaznavi och F16-flyg. Indiens Agni-system har en räckvidd på 200 mil och det pakistanska Ghaniris räckvidd är 150 mil. Båda ländernas missiler kan avfyras inom femton minuter. Det uppskattade antalet människor som skulle dö om de användes varierar mellan 2 miljoner och 12 miljoner. Gandhi sa att kärnvapen "är det mest syndfulla och jävulska användningsområdet av vetenskap".
Den 14 juli 1957 sa Nehru i det indiska parlamentet att "vi har gjort klart att vi inte är intresserade av att tillverka atombomber, även om vi hade kapaciteten till det, och att vi under inga omständigheter kommer att använda kärnkraft för destruktiva ändamål... Jag hoppas att det kommer att vara policy för alla framtida regeringar."
Efter kärnvapentesterna införde Japan, USA och många andra länder sanktioner och upphörde med bistånd, lån och kredit till både Indien och Pakistan. I juni 1998 utfärdade FN:s säkerhetsråd en resolution, bekräftad av Generalförsamlingen i november samma år, som fördömde kärnvapentesterna.
Det nya kärnvapenavtalet mellan USA och Indien är en omvändning till Indiens linje och till en expansion av kärnkraft i Indien och kärnbränsleförsäljning till landet. Avtalet skrevs under den 18 juli 2005 och bekräftades under president Bushs besök i Indien i mars 2006. Det saluförs som ett "ren energi"-alternativ till fossila bränslen och koldioxidutsläpp. Det syftar till att lösa de två utmaningarna med energisäkerhet och att bevara miljön. Som Lalit Mansingh, Indiens dåvarande ambassadör i USA, uttrycker det:
"Indiens och USA:s avtal är en stor prestation. Det är inte bara den mest lovande lösningen på Indiens ökande energikris, den ger även ett underförstått erkännande av Indien som en kärnvapenstat, och avslutar därmed årtionden av kärnenergiisolering och tekniskt förnekande." (India Today, 6 mars 2006)
I avtalet åtar sig Bush att arbeta för fullt civilt kärnenergisamarbete med Indien och för att påverka sina allierade att inleda kärnenergihandel med Indien och förse landet med kärnbränsle. Indien har femton civila kärnreaktorer. 65 procent av landets reaktorer kommer att stå under internationell granskning år 2014.
Cirus och Dhruva är två kända militära reaktorer som producerar plutonium för kärnvapen. Enligt avtalet kommer Indien att stänga Cirusreaktorn permanent år 2010, men Indien har redan lager som räcker till att göra 250 atombomber och producera 10 000 megawattimmar energi. Manmohan Sing, Indiens premiärminister, har sagt att han vill se en ökning av kärnenergiproduktionen till 40 000 megawattimmar inom ett årtionde.
Kärnenergiomställningen inom Indiens energiproduktion leder till större kärntekniktillgång för militären. Åtskillnaden mellan de två bekräftar i själva verket detta faktum.
Kärnenergi presenteras som "ren energi", eftersom det inte ger några koldioxidutsläpp. Kärnavfallet ignoreras och det faktum att kärnenergi kan ge upphov till kärnvapenkrig ignoreras också. Avtalet mellan USA och Indien säger i praktiken att kärnvapenvintern är bättre än växthuseffekten. Men, för hållbar energiproduktion behöver vi alternativ till båda, och det får vi med förnyelsebar energi.
För att verkligen få hållbar energi måste energisystemen ses som en del av både samhället och ekosystemen. De kan betraktas som socialt hållbara om de inte avskärmar eller tillskansar sig ekologiskt utrymme från de fattiga och om det leder till bättre energijämlikhet. De kan betraktas som ekologiskt hållbara om de underlättar en omställning till decentraliserade system med liten miljöpåverkan och om de inte innebär risker för utsläpp och radioaktivitet.
Den här omställningen måste göras av folket och ska inte styras av industrin, som driver på för centraliserade statssystem och använder klimatkrisen till att skapa en ny kärnenergikris med kärnavfall, kärnvapenkrig eller till att förstöra den biologiska mångfalden genom att anlägga industriella monokulturella plantage för biobränsle som ett alternativ till fossila bränslen.
Ekologisk demokrati måste vara vägledande för en hållbar energipolitik.