Fredsrörelsen gör ett strategiskt misstag genom att oreserverat stödja Barack Obama istället för att spela ut de demokratiska kandidaterna mot varandra. Det skriver Naomi Klein och Jeremy Scahill, som menar att varken Obama eller Clinton kommer att avsluta Irakkriget som president, om de inte pressas till det.
"Och?"
Så svarade Dick Cheney nyligen på uppgifterna om att en överväldigande del av den allmänna opinionen är emot kriget i Irak. "Man får inte tappa kursen på grund av opinionsundersökningar".
Hans inställning till att antalet döda soldater är uppe i 4 000 visar lika tydligt på hur mycket medkänsla han har. De "tog på sig uniformen frivilligt", sa vicepresidenten till ABC News.
Den här muren av okänslighet hjälper oss att förstå paradoxen som antikrigsrörelsen befinner sig i: motviljan mot kriget är större än någonsin, men vår rörelse minskar i storlek. 64 procent av amerikanerna säger i opinionsundersökningar att de är emot kriget, men det märktes knappast i uppslutningen till de senaste demonstrationerna och manifestationerna.
När folk tillfrågas om varför de inte uttrycker sitt motstånd mot kriget genom antikrigsrörelsen, svarar många att de helt enkelt tappat tron på protester. De marscherade mot kriget innan det bröt ut, marscherade på första, andra och tredje årsdagen. Och fortfarande, fem år senare, rycker de politiska ledarna på axlarna med ett "Och?".
Utan tvekan har Bushadministrationen visat sig opåverkad av den allmänna opinionen. Just därför är det dags för antikrigsrörelsen att byta taktik. Vi bör lägga vår energi där den fortfarande kan förändra något: hos Demokraternas presidentkandidater. Många argumenterar mot det. De säger att om vi vill få ett slut på kriget bör vi helt enkelt välja en kandidat som inte är John McCain och hjälpa den att vinna. Detaljerna tar vi itu med efter att republikanerna körts ut från 1600 Pennsylvania Avenue. Några av de framträdande rösterna mot kriget -̶ från MoveOn.org till tidningen vi skriver för, The Nation -̶ har var valt den vägen och lagt sin tyngd bakom Obamakampanjen.
De begår ett allvarligt strategiskt misstag. Det är under kandidatstridens hetta som antikrigsstyrkorna verkligen har makten att förändra USA:s politik. Så fort vi väljer sida förminskar vi oss till en hejarklack. När det gäller Irak finns det inte mycket att heja på.
Om man ser igenom retoriken är det tydligt att varken Barack Obama eller Hillary Clinton egentligen har några planer på att avsluta ockupationen. De kan däremot tvingas till att byta ståndpunkt -̶ tack vare den unika dynamik som uppstått av det utdragna kandidatvalet. Trots uppmaningar till Clinton att dra sig tillbaka för "enighetens" skull fortsätter Clinton och Obama att kämpa till slutet i en intensiv kamp om röster, vilket ger antikrigsrörelsen alla möjligheter att påverka. Och vår påverkan behövs verkligen.
För första gången på 14 år ger vapentillverkarna mer pengar till Demokraterna än till Republikanerna. Demokraterna har fått 52 procent av försvarsindustrins politiska donationer den här valomgången -̶ en ökning från det låga 32 procent 1996. Det är pengar som ska forma utrikespolitiken, och så här långt verkar de vara väl investerade.
Medan Clinton och Obama häftigt fördömer kriget, har båda detaljerade planer för hur de ska fortsätta det. Båda säger att de vill upprätthålla den massiva Gröna zonen, inklusive USA:s monstruösa ambassad, och att de vill behålla USA:s kontroll över Bagdads flygplats.
De ska ha en "tillslagsstyrka" för att bekämpa terrorism, och utbildare till Iraks militär. Förutom dessa trupper kommer armén och diplomater i den Gröna zonen även att behöva tungt beväpnade säkerhetsvakter, vilket Blackwater och andra privata säkerhetsföretag för tillfället står för. I nuläget upprätthålls ockupationen av lika många privatanställda som soldater, så de här planerna kommer att innebära att tiotusentals tjänstemän från USA binds upp i landet.
I skarp kontrast till den nedbantade ockupationen står det otvetydiga budskapet från hundratals soldater som tjänstgjort i Irak och Afghanistan. Irakveteraner mot kriget, som höll ett historiskt "Winter Soldier"-möte i Silver Springs tidigare den här månaden, stöder inte någon av kandidaterna eller partierna. Istället uppmanar de till omedelbart, villkorslöst tillbakadragande av alla USA:s soldater och entreprenörer.
"Ut nu"-kravet avfärdas som naivt när den kommer från fredsaktivister. Det är betydligt svårare att ignorera när det kommer från hundratals människor som tjänstgjort -̶ och fortsätter att tjänstgöra -̶ vid fronten.
Kandidaterna vet att mycket av det engagemang som håller deras kampanjer levande kommer från en önskan hos de många medlemmarna i det demokratiska partiet om att få slut på det katastrofala kriget. Det är denna önskan om förändring som fyllt idrottsarenor och insamlingsbössor.
Det avgörande är att kandidaterna redan har visat sig mottagliga för påtryckningar från fredslägret: När The Nation avslöjade att ingen av kandidaterna stödde lagförslaget om ett förbud mot användandet av Blackwater och andra privata säkerhetsföretag i Irak, bytte Clinton abrupt kurs. Hon blev den tyngsta av USA:s politiska ledare som ställde sig bakom förbudet och plockade poäng mot Obama, som motsatt sig invasionen från starten.
Det är precis där vi vill ha kandidaterna: när de överträffar varandra i att bevisa allvaret bakom kravet att avsluta kriget. Den sortens konkreta politik kan ge väljarna ny energi och bryta cynismen som hotar båda kandidatkampanjerna. Låt oss komma ihåg: till skillnad från den avgående Bushadministrationen stöds de här kandidaterna av de två tredjedelar av USA:s befolkning som är motståndare till kriget i Irak. Om ord övergår till handling kommer de inte ha råd att säga "Och?".