Nya motgångar för Afghanistanstrategi

General Stanley A. McChrystal, befälhavare för ISAF och för de amerikanska styrkorna i Afghanistan, är på väg att möta ett spöke från det förflutna. Det politiska stödet i USA för kriget i Afghanistan hotar nämligen att kollapsa någon gång under de kommande månaderna - på samma sätt som stödet för Irakkriget försvann i slutet av 2006.

McChrystals strategi om att inta talibanernas hjärta fick på torsdagen sin svåraste motgång hittills, då han medgav att den planerade offensiven i Kandahar City och omgivande distrikt skjuts upp till tidigast september. Detta eftersom den inte har stöd hos Kandahars befolkning och ledare. 

Lika skadlig för trovärdigheten i McChrystal strategi var en artikel i Washington Post på torsdagen som ingående dokumenterade misslyckanden under februarioffensiven i Marja. 

Temat i dessa båda historier - att den afghanska befolkningen i talibanernas områden inte samarbetar med USA och Natos styrkor - kommer sannolikt att upprepas om och om igen i media under de kommande månaderna. 

Kandaharoperationen, som McChrystals stab anser är avgörande för krigets utgång, var tidigare aviserad att starta i juni. Men nu står det klart att McChrystal redan för flera veckor sedan förstått att den mest grundläggande förutsättningen för operationen visade sig vara falsk. 

"När man ska skydda folk, måste de vilja bli beskyddade", sade McChrystal under Natos toppmöte i Bryssel förra veckan. Han behövde inte förklara närmare vad han menade: folket i Kandahar vill inte ha skydd av utländska trupper. 

Enligt Washington Post medgav McChrystal att "amerikanska tjänstemän" hade klagat på att stödet från Kandahar (som USA räknade med att Afghanistans president Hamid Karzai skulle leverera) inte har förverkligats.

Att McChrystal är beroende av Karzai gör knappast krigsplanen mer trovärdig. Karzai har nämligen inte gjort någon hemlighet av sin förkärlek för en förhandlingslösning i stället för fortsatta militära insatser. 

Rapporten i Washington Post, skriven av Rajivt Chandrasekaran, gav de första detaljerade bevisen på det systematiska icke-samarbetet som möter amerikanska trupper i Marja-området.

Chandrasekaran beskrev hur kvinnliga amerikanska marinkårssoldater försökte få afghanska kvinnor att komma till ett möte under förra veckan. Inte en enda kvinna dök upp. Och trots ett Natoerbjudande att anställa så många som 10 000 invånare på ett bevattningsprojekt så har bara 1200 anmält sig. 

Amerikanska tjänstemän i Marja försöker övertyga invånarna om att utländska trupper är kapabla att skydda dem från talibanerna. Men talibanernas hot om att straffa alla som samarbetar med ockupationsstyrkorna är fortfarande tillräckligt trovärdiga. Ett dussin personer har redan dödats för sådant samarbete, och många fler har blivit hotade, enligt Chandrasekaran. 

"Det går inte att ignorera säkerheten när man talar med folk," säger en civil tjänsteman som arbetar med utvecklingsfrågor till tidningen. "De vill inte prata med oss om att delta i projekt." 

Chandrasekaran rapporterade också att företrädare för landsbygdens utveckling och utbildningsprojekt först stationerades i Marja, men sedan drog sig tillbaka till provinsens centrum. De verkar vara lika övertygade som befolkningen om att talibanerna kommer fortsätta att vara en stark närvaro i regionen. 

Det var inte den här situationen som folk väntade sig när Nato förklarade sig som segrare i Marja för 3 månader sedan. För att försäkra sig om att inga talibaner skulle kunna verka i området hade McChrystal beordrat nästan 15 000 amerikanska, brittiska och afghanska trupper att kontrollera Marjas befolkning. 

Trots att media både före och under offensiven refererade till Marja som en "stad med 80 000 invånare" är det i verkligheten ett jordbruksområde med en befolkning på ca 35 000 fördelad på ungefär 120 kvadratkilometer. Det innebär att det i området finns en ockuperande soldat per två invånare. Normalt krävs en soldat per 50 människor i ett oroligt område. Att Nato inte lyckas driva talibanerna ut ur Marja trots en ovanligt stor koncentration av trupper är förödande bevis för att McChrystals strategi har misslyckats. 

Under 2009 fokuserade mediebevakningen av kriget på planerna för en ny offensiv strategi som skulle vända krigslyckan. Men torsdagens dubbeldos av dåliga nyheter är bara början. Vi kommer att få se en uppsjö av rapporter framöver som stärker slutsatsen att kriget är meningslöst. 

Detta i sin tur kan leda till vad som kan vara ett "Irak 2006-ögonblick" - ett snabbt sönderfall av det politiska stödet för kriget hos den politiska eliten. Detta skedde för Irakkriget under andra halvåret 2006. Efter att det politiska stödet hade kollapsat följde månader av rapporter om våldsamheter i Irak, som visade att den amerikanska militären hade förlorat kontrollen över kriget. 

McChrystal hoppas dock fortfarande på mer tid att ändra attityderna hos befolkningen i Helmand och Kandahar. Chandrasekaran citerade "en högt uppsatt amerikansk militär tjänsteman i Afghanistan" - en term som ofta används för McChrystal själv - som säger, "Vi följer en afghansk tidsplan, och en afghansk tidsplan är inte en amerikansk tidsplan. Detta är problemets kärna." 

McChrystal och hans chef, CENTCOM-basen general David Petraeus, kan nu räkna med hjälp från det republikanska partiet för att tvinga president Barack Obama att ändra sin nuvarande ståndpunkt att inleda tillbakadragande av amerikanska trupper nästa år. 

Den åsikten uttrycktes under torsdagen av John Nagl, pensionerad överstelöjtnant och tidigare medhjälpare till Petraeus. John Nagl är en ledande specialist på bekämpade av upprorsmän samt ordförande i Center for a New American Security. Efter organisationens årliga konferens den 10 juni berättade Nagle för IPS att Obama kommer att behöva skifta politik nästa år att ge mer tid till McChrystal. Annars kommer Obama bli sårbar för republikanska angrepp på sin strategi i Afghanistan under valrörelsen 2012.