Jonathan Steele: 10 myter om Afghanistan

I september uppmärksammades 10-årsdagen av terroristangreppet mot New York och Washington. Ett par veckor senare, den 7 oktober, passerade 10-årsdagen av USA:s angrepp på Afghanistan. Den USA-ledda ockupationen har nu alltså pågått i ett årtionde. 

Kanske är det möjligt att sätta den senaste utländska militära närvaron i landet i något slags historiskt perspektiv och fundera på framtiden.

Precis som det osänkbara Sovjetunionen seglade på grund i Afghanistan, så styr USA på samma kurs, skrev Rodric Braithwaite i en uppskattande recension av Jonathan Steeles senaste bok om Afghanistankrigen: Ghosts of Afghanistan. The Haunted Battleground. Sir Rodric Braithwaite var Storbritanniens sista ambassadör i Sovjet och den första i Ryssland och har skrivit boken Afgantsy: The Russians in Afghanistan, 1979–89.

Journalisten Jonathan Steele är en av brittiska The Guardians ledande utrikeskorrespondenter och har för tidningen täckt bland annat Afghanistan, redan under sovjetisk ockupation ('79-'89). Hans förra bok var Defeat: Why America and Britain Lost Iraq.

I samband med att hans nya bok "Afghanistans vålnader. Det hemsökta slagfältet" släpptes publicerade Steele en artikel i The Guardian med rubriken "10 myter om Afghanistan".

Hans tes är att det sedan Sovjet lämnade Afghanistan 1989 har uppstått en mängd myter om det krigshärjade landet och han försöker sortera fiktionen från fakta. Det är ett försök som tål att diskuteras. Här följer de tio myterna i sammanfattning:

1. Afghanerna har alltid slagit utländska arméer, från Alexander den store till modern tid.
Lärdomarna från de tre anglo-afghanska krigen (1839, 1878 och 1919) motsäger påståendet att afghanerna alltid besegrar invasionsarméerna. Sant är att främmande makter alltid haft svårt att ockupera landet för längre tid.

2. Den sovjetiska invasionen ledde till ett inbördeskrig och västs stöd till den afghanska motståndet.
Väpnat motstånd mot regeringen i Kabul inleddes före ankomsten av sovjetiska trupper i december 1979. Även västs stöd till rebellerna inleddes innan Sovjets invasion.

3. Sovjetunionen led ett massivt militärt nederlag i Afghanistan i händerna på mujaheddin.
Sovjet kunde ha stannat länge i Afghanistan, men när Gorbatjov bedömde att kriget hamnat i ett dödläge och att priset för Sovjet var alltför högt, inte minst vad gällde internationell prestige, fattades beslutet att lämna.

4. USA:s leverans av Stinger till mujaheddin tvingade Sovjet ut ur Afghanistan.
Luftvärnsrobotarna ledde till en förändring av sovjetisk taktik. Helikoptrarna började flyga om natten och bombplanen började fälla sina bomblaster från hög höjd, men antalet förlorade flygplan ökade inte nämnvärt. Beslutet att dra sig ur Afghanistan fattades i oktober 1985, långt innan luftvärnsrobotarna började levereras hösten därpå.

5. Efter att Sovjet drog sig tillbaka, lämnade även väst landet.
I själva verket blockerade Washington den Sovjet-installerade presidentens erbjudanden om eftergifter och förhandlingar och fortsatte att beväpna rebeller och jihadister.

6. Mujahedin störtade Kabul-regimen och vann en seger över Moskva.
Efter Sovjets upplösning beslöt Moskva att från den 1 januari 1992 skulle inga fler vapen levereras till Kabul. Leveranser av bensin, mat och allt annat stöd skulle också upphöra. Efter ett möte i Moskva med en av mujaheddinledarna, Burhanuddin Rabbani, bekräftade Boris Pankin, då Sovjets utrikesminister "behovet av en fullständig överföring av statsmakten till en tillfällig islamisk regering". Najibullahs armé besegrades inte, den smälte bara bort.

7. Talibanerna uppmanade Usama bin Ladin att använda Afghanistan som en fristad.
I behov av fristad återvände Usama bin Ladin till de trakter där de mujaheddin-ledare han hade blivit vän med under den antisovjetiska kampen fanns. Han flög till Jalalabad i ett plan som chartrats av Rabbani-regeringen och det var först efter det att talibanerna tagit Jalalabad, som han var tvungen att byta lojalitet eller lämna Afghanistan igen.

8. Talibanerna var den värsta regering Afghanistan någonsin haft.
Afghanerna kan erinra sig att de första begränsningarna av friheten infördes av mujaheddin. Från 1992 var biografer stängda och TV-filmer där kvinnor och män gick eller pratade tillsammans censurerades. Burka var inte obligatoriskt, men alla kvinnor måste bära huvudet-halsduk eller hijab. Talibanerna hade lättat på förbudet mot flickors utbildning och blundade för utbyggnaden av informella "hemskolor" för tusentals flickor. Medicinska fakulteten var på väg att öppnas för kvinnor för att utbilda barnmorskor, sjuksköterskor och läkare. Förbudet mot kvinnor att arbeta utanför hemmet hade också lyfts för krigsänkor och andra behövande kvinnor.

9. Talibanerna är unikt hårda kvinnoförtryckare.
Att peka ut talibanerna som unikt förtryckande är inte korrekt. Våld mot kvinnor har en lång historia i alla etniska grupper i landet, bland shiamuslimska hazarer liksom bland sunnimuslimska pashtuner och tadjiker och våldet och förtrycket fortsätter idag.

10. Talibanerna har lite folkligt stöd.
Opinionsundersökningar visar att i Afghanistan är Natos kampanjer för att demonisera talibanerna inte mer effektiva än de sovjetiska försöken att demonisera mujaheddin. Av de svarande i tre viktiga provinser stöddes regeringen och myndigheterna endast av fem procent. Resten såg dem som korrupta och partiska. De flesta stödde talibanerna, åtminstone vad de kallade de "goda talibanerna", alltså de som visade religiös fromhet, attackerade utländska styrkor och inte afghaner och levererade rättvisa snabbt och opartiskt. De gillade inte pakistanska talibaner och talibaner kopplade till narkotika. De sympatiserade inte med al-Qaida och jämställde inte talibanerna med den arabisk-ledda rörelsen.