Ickespridningsavtalet - en konfliktfylld historia

FN:s översynskonferens för Ickespridningsavtalet under maj månad kommer troligtvis att kännetecknas av den långdragna konflikt som pågått i årtionden mellan kärnvapenstater och ickekärnvapenstater.

I mitten av 1960-talet hade fem stater utvecklar kärnvapenkapacitet: USA, Sovjetunionen, Storbritannien, Frankrike och till sist Kina. En mängd andra länder hade allvarliga planer på att gå med i kärnvapenklubben, bland dem fanns Argentina, Brasilien, Egypten, Indien, Israel, Pakistan, Sydafrika och Västtyskland. Miljontals människor och många regeringar fruktade att kärnvapenkapplöpningen, redan oerhört farlig, var på väg att eskalera utom all kontroll.

Mot den bakgrunden lyckades USA:s och Sovjetunionens regeringar plötsligt hitta någonting som båda var överens om. Efter att ha samlat enorma kärnvapenarsenaler för Kalla Krigets styrkemätning, kom de fram till att det skulle vara en bra idé om andra länder avstod från att utveckla kärnvapen. Hösten 1965 lade de två regeringarna fram ickespridningsavtal till FN:s Generalförsamling. "Båda supermakterna ställde sig verkligen bakom Ickespridningsavtalet", minns USA:s statssekreterare Dean Rusk, "vi och Sovjet var på det hela taget på samma våglängd".

Men ickekärnvapenstaterna var skarpt kritiska till USA:s och Sovjetuninons förslag, som de - vilket skulle visa sig sant - pekade på skulle leda till en dualistiskt världsordning. Alva Myrdal, Sveriges nedrustningsförhandlare och en framträdande kärnvapenmotståndare, ansåg att "de alliansfria staterna ... är starkt övertygade om att nedrustningssträvanden bör vara en fråga om ömsesidigt avståndstagande". De ville inte ha ett avtal som "skulle lämna de nuvarande fem kärnvapenstaterna fria att fortsätta bygga upp sina arsenaler." Åtskilliga NATO-regeringar kom med samma invändning. Västtysklands utrikesminister Willy Brandt vidhöll att ett ickespridningsavtal var berättigat "endast om kärnvapenstaterna ser det som ett steg mot begräsningar av sina egna vapenarsenaler och mot nedrustning." Ickekärnvapenstaterna var kort sagt inte beredda att avskriva kärnvapenalternativet om inte kärnvapenstaterna gjorde ett liknande åtagande.

Ickespridningsavtalet omformulerades därför för att garantera ömsesidiga åtaganden från kärnvapen- och ickekärnvapenstaterna. Enligt avtlaet skulle varje kärnvapenfri undertecknare åta sig att "inte tillverka eller införskaffa kärnvapen" och att godkänna säkerhetsåtgärder, administrerade av International Atomic Energy Agency (IAEA), för att förhindra spridning av kärnteknik från reaktorer till kärnvapentillverkning. Under Artikel VI i det slutgiltiga avtalet garanterade i sin tur kärnvapenstaterna att de skulle "vidta förhandlingar i positiv anda om effektiva åtgärder för att snarast avbryta kärnvapenkapplöpningen och nedrusta."

12 juni 1968 tog det reviderade Ickespridningsavtalet, som innefattande både bestämmelser om spridning och nedrustning, FN:s Generalförsamling med storm och röstades igenom med 95 röster mot 4, med 21 nedlagda röster. Trots att, som väntat, ett antal länder med kärnvapenambitioner vägrade underteckna avtalet, innebar Ickespridningsavtalet ett betydande steg i den globala kampen för att avvärja en kärnvapenkatastrof.

Ickespridningsavtalet hade en del framgångar. Nästan alla länder med kapacitet att utveckla kärnvapen övergav de planerna efter att avtalet trätt i kraft 1970. Kärnvapenstaterna gjorde dessutom betydande reduceringar av sina arsenaler genom avtal eller enskilda initiativ.

Men, på grund av den seglivade uppfattningen att nationell säkerhet i slutändan bygger på militär styrka, har undertecknarna motsatt sig att uppfylla sina plikter mot Ickespridningsavtalet fullt ut. Kärnvapenmakterna har skjutit på sitt åtagande om fullständig kärnvapennedrustning. Under tiden har en del ickekärnvapenstater, som kritiserat kärnvapenmakternas hyckleri, själva börjat utveckla kärnvapen. Idag, 42 år efter undertecknandet av avtalet, finns det mer än 23 000 kärnvapen och kärnvapenstaterna har gått från att vara fem till att nu vara nio stycken.

Översynskonferensen i maj riskerar att bli samma gamla visa av dubbelspel och förseningar. Kärnvapenländerna kan undvika konkreta planer för nedrustning av sina betydande kärnvapenarsenaler, medan de kräver att andra länder ska fortsätta vara kärnvapenfira. Ickekärnvapenstaterna kan använda kärnvapenstaternas nedrustningsmisslyckande som ett rättfärdigande för att gå med i kärnvapenklubben.

Men det finns ett alternativ. Folk kan bestämma sig för att de har fått nog, att det är dags att lämna försiktiga, halvdana åtgärder bakom sig och istället göra slut på det fruktansvärda hotet om kärnvapenutplåning. Det kräver att den allmänna opinionen vaknar, i maj och månaderna som kommer, och ställer krav på ingenting mindre än fullständig kärnvapennedrustning. Ett sådant uppvaknande skulle kunna bli en grund för velande regeringstjänstemän att stå på för att göra vad de skulle ha gjort för länge sedan: vidta effektiva åtgärder för en kärnvapenfri värld.