FN-sanktioner stärker iranska regimen

Den alltmer militariserade konfrontationen mellan USA, Israel och Iran tjänar endast till att stärka Ahmadinejads motsträvighet, och tillåter honom att undfly den legitimitetskris hans regim står inför.

FN:s fjärde omgång av sanktioner mot Iran minskade iranska reformaktivisters hopp om att det internationella samfundet skulle ta hänsyn till omständigheterna i landet efter valet, och de åter växande militaristiska tongångarna i både USA och Israel kommer att grusa allt hopp i det iranska civilsamhället om kamp mot den fundamentalistiska regimen.

Mot bakgrund av FN-sanktionerna har Irans framhärdande i urananrikning och i att nonchalera FN:s farhågor tydligen tvingat vissa västerländska stater att ändra taktik från diplomati till militära åthävor. Både amiral Michael Mullen, USA:s försvarschef, och John Bolton, USA:s förre FN-ambassadör, har nyligen varnat Iran för att den muslimska regimen står inför militära åtgärder. Bolton säger att “Det är snart för sent för Israel att förhindra ett iranskt kärnkraftverk” och uppmanar både USA och Israel att lösa problemet med militära medel innan tiden rinner ut.

Militär attack var ett populärt alternativ under Bushs mandatperiod, men Obamas administration har betonat att man inte gärna vill välja denna väg. Samtidigt har Iran, sedan landets presidentval förra året, tydligare än någonsin visat sitt förakt för FN:s betänkligheter.

Trots det faktum att Iran under Ahmadinejads första mandatperiod utsattes för tre omgångar av sanktioner som drabbade samhället hårt, så har en märklig ståndpunkt vuxit fram i vissa delar av regeringen sedan förra årets kontroversiella val. Det finns uppenbarligen ämbetsmän som ser det militära hotet som en lösning på statens inre kris. Både oppositionsledare och aktivister för mänskliga rättigheter påpekar att regeringen uppfattar den militära diskursen som ett möjligt verktyg för att bibehålla sin makt, och att det är därför den tystar alla kritiker. Oppositionsledaren Mir Hossein Mousavi hävdade förra månaden att regeringen gärna vill hålla kvar Iran i denna farliga situation.

Samtidigt har FN-sanktionerna, som många experter påpekat [1], stärkt det revolutionära gardet. Genom att försätta landet i en militär situation har det revolutionära gardet givits det bästa tänkbara berättigandet för sitt ständigt ökande inflytande över alla socio-ekonomiska sektorer. Mehdi Karroubi [2], en annan oppositionsledare, anklagar därför toppgeneralerna för att utnyttja situationen till sin egen fördel, och hävdar att “staten inte längre är en muslimsk republik utan en militärdiktatur.”

En genomgång av den muslimska statens bemötande av världens krav under de senaste sex månaderna belyser dessa förhållanden. Irans framhärdande i sina kärnkraftsambitioner har nått nya nivåer sedan förra årets val. När den muslimska regimen tillkännagav att Bushehrreaktorn var funktionsduglig [3], avslöjade Israel och USA sina djupaste farhågor [4] och höjde tonen i den militära retoriken. Senast förra månaden visade Iran prov på militära tongångar som speglade den i väst. Den 18 augusti meddelade Iran att Bushehrreaktorn var färdig att tas i bruk. Den 20 augusti avfyrade det revolutionära gardet en ny sorts missil [5] som kallas Gheyam, och nästa dag förklarade Ahmadinejad att “Vårt svar på en militär aktion mot Iran kommer att ta hela världen i beaktande.” [6]

Vilka skulle kunna vara mer gagnade av denna situation är de som sitter vid makten - särskilt vid en tid då deras legitimitet befinner sig i kris? Detta är den främsta orsaken till att vissa beslutsfattare i den muslimska regimen klart hänvisar till dessa förhållanden, och det krigiska språk som åtföljer dem, som en “gudomlig gåva”.

Lite mer än ett år efter det kontroversiella valet i Iran råder en enorm folklig vrede riktad mot regeringen. Enligt en opinionsundersökning utförd av Iranska Studenters Nyhetsbyrå i juli 2010, vilken av misstag läcktes ut, är 76,7 procent av Irans befolkning mot Ahmadinejads regering. Dessutom, och trots att förekomsten av gatudemonstrationer helt har utplånats genom regimens brutala förtryck, så upplever 65,2 procent av folket att deras protester och ilska har flyttats från gatorna till andra sfärer i samhällslivet. Med andra ord tyder resultatet på att trots regimens försök att tvinga samhället till tystnad så är detta lugnet innan stormen.

Militär retorik från regeringen är ingenting nytt för de flesta iranier. Ett år efter den islamistiska revolutionen 1979 invaderade Iraks armé södra Iran, och därefter utraderades alla avvikande åsikter bland Irans elit om det nya systemets natur, och prästerskapet fann att detta var ett unikt tillfälle att manipulera alla sektorer i Irans socio-politiska liv. Det är anledningen till att kriget som en “gudomlig gåva” blev det mest framträdande uttrycket i Irans militära propaganda under revolutionens första årtionde. Till och med ayatollah Khomeini, revolutionens grundare, uttalade om Iran-Irak-kriget: “detta krig är en nådig gåva från Gud.” Efter mer än tjugo år verkar det som om militaristiska ordalag är på väg att åter få en central plats i regeringens språkbruk.

Ahmadinejad själv och hans kabinett har förklarat att de vill återvända till andan under revolutionens första årtionde för att återuppväcka muslimska värden. Högt uppsatta generaler i det revolutionära gardet har vid flera tillfällen nämnt att det “gudomliga kriget” är en unik företeelse genom vilken frälsning kan nås.

Sådan retorik vid en tid av internationell kris förser Irans muslimska regim med ett rättfärdigande för att kuva civil olydnad under täckmantel av självförsvar mot ett militärt hot från främmande makt. Det är just därför som Ahmadinejad och den Högste Ledaren, ayatollah Ali Khamenei, oavbrutet tillgriper militära ordalag och nekar till FN:s krav på att avbryta programmet för urananrikning. Oavsett FN:s avsikter så straffar sanktioner det iranska samhället och vanliga människor lider långt mer än makthavare. För Irans regering och dess bundsförvanter uppvägs sanktionernas kostnad av fördelarna i ett bestående klimat av konfrontation med västvärlden.

-------

[1] http://www.msnbc.msn.com/id/33254090/ns/world_news-mideastn_africa/
[2] http://www.guardian.co.uk/world/2010/aug/11/iran-elections-mehdi-karroubi-interview
[3] http://www.time.com/time/world/article/0,8599,2012302,00.html?xid=rss-mostpopularemail
[4] http://www.jpost.com/IranianThreat/News/Article.aspx?id=185512
[5] http://pollack.armscontrolwonk.com/archive/3101/irans-new-missile
[6] http://www.jpost.com/IranianThreat/News/Article.aspx?ID=185499