Uppdaterad 2010-09-04
Inför Natotoppmötet i Lissabon i november mobiliserar en koalition av europeiska kvinnoorganisationer mot militäralliansen och dess utveckling. Cynthia Cockburn från brittiska Kvinnor i Svart förklarar den feministiska kritiken av Nato.
I april 2009, som en del av mobiliseringen mot Natomötet i Strasbourg, organiserade nätverket No-to-Nato en tvådagars motståndskonferens. Ett förtiotal kvinnor från Natos medlemsländer höll där en workshop på temat "en feministisk kritik av Nato" (1). Några av oss har fortsatt hålla kontakten och vi planerar att ordna protestaktioner för kvinnor mot Natos kommande möte i Lissabon, Portugal, i november.
Så vad innebär vår feministiska kritik av Nato? På många sätt är det samma kritik som vi riktar mot militarismen och krig i stort. Vi ser den negativa effekt det har på kvinnor och de förödande könsroller, aktiva och passiva, som drabbar båda könen. Vi visar på att den könsordning som vi känner till och lever i innebär en ojämnlik maktrelation som bygger på våld.
Riktig manlighet kräver en beredskap att använda våld för att försvara sin "heder", medan kvinnlighet förknippas med passivitet och offermentalitet. Kvinnor som vill fly den kvinnliga stereotypen har få andra alternativ än att härma den maskulina sättet att vara. Den här uppdelningen i genuskulturer är en av de långsiktiga, underliggande orsakerna till krig, eftersom det förutsätter att det är normalt och acceptabelt att ta till vapen för att lösa politiska konflikter. Därför ser feministiska aktivister en förändring av könsmaktsordningen som en nödvändig del av motståndet mot krig.
Så vad har det här med kampen mot Nato att göra? Det är viktigt att poängtera att den feministiska kritiken av Nato utgår från samma grundläggande argument som andra kritiker framför. I korta drag att Nato är en institution från Kalla Kriget som borde ha avvecklats när Warsawapakten föll samman; att det i första hand är ett verktyg för att skydda USA:s ekonomiska och militära intressen och även till viss del Västeuropas postkoloniala stater; att dess nuvarande strategi för expansion och dess alltmer "verkställande" funktion är ett hot mot freden globalt. Dessutom går Natos existens emot internationell lag och FN:s principer; det hänger samman med den ökade militariseringen av EU; och det tvingar på medlemsländerna de kärnvapen- och missilförsvarssystem som USA forfarande förlitar sig på.
Till den mer generella kritiken lägger vi även en genusaspekt. Nato är en massiv militärallians bestående av nationalstater. Nira Yuval-Davis och andra feministiska teoretiker har visat att konceptet med stater är djupt könsbundet, att nationalism och partiarkatet strukturellt hänger samman och att nationer och nationalister exploaterar kvinnor. Nato är en produkt av Kalla Krigets tänkande och ett koncept där världen är delad i två block av nationalstater, förkämpar för rivaliserande ideologier. En del feminister på workshopen i Strasbourg pratade om en "patriarkal logik" med broderskap av beväpnade nationer som letar fantasifiender långt efter Kalla Krigets slut.
För det andra har kvinnor riktat en feministisk kritik mot Natos militärbaser och anläggningar i sina länder. Dessa anläggningar tillhör till största delen militären i respektive medlemsland, men är i praktiken en del av Natos anläggningar i Europa. Flera kvinnor skrev bidrag till workshopen om den skadliga effekt som dessa militäranläggningar har på kvinnor i lokalsamhällena. De beskrev kvinnors fredliga direkta aktioner utanför taggtråden och avspärrningarna, där de protesterar mot det miljöfarliga avfallet, oljudet och miljöförstöringen som militariseringen för med sig. De protesterar även mot sexuellt utnyttjande och våld mot kvinnor av militärer. I Bosnien och Kosovo har FN- och Nato-ledda styrkor inte bara skapat en massiv sexindustri, enskilda soldater (tillsammans med Nato-entreprenörer och FN-poliser) har varit aktivt involverade i trafficking genom att ta emot kvinnor och flickor vid gränsen, smuggla in dem på militärbaser och agera hallickar. Trots att Nato införde en "policy mot människosmuggling" 2004 har fortfarande inga Nato-anställda blivit dömda. (2)
För det tredje har upprätthållandet av Nato-systemet efter Kalla Krigets slut hindrat den demilitarisering av Europa som så många kvinnor kämpade för på 80-talet. Europas befolkning skulle kunnat få den fred de kämpat för genom minskade internationella spänningar, reducerade militära utgifter och ökat bistånd till Syd. Istället har vi blivit påtvingade en fortsatt nivå av militarisering som maskuliniserar och deformerar vår vardag. Det har framhållits att EU har slagit in på den "hårda" maskulina vägen som ett svar på USA:s styrandes häcklande bild av Europa som en feminin, vek, civil makt. Europas ledare vill "leka med de stora killarna". (3)
Åtaganden om att bidra med europeiska styrkor, så väl som Nato-styrkor, kräver stora militära satsningar av EU-länderna. Feminister menar att detta tar resurser från utbildning, sjukvård och bostäder, vilket går ut över kvinnor, som fortfarande tar det stora ansvaret för omsorg om familjen.
Slutligen menar feministiska antimilitarister att Nato är krigsförbrytare. Effekterna av krig är otroligt könsbundna. Andelen civila dödsoffer ökar, med opropertionerligt många drabbade kvinnor och barn.
Kvinnor utgör majoriteten av flyktingar och fördrivna, och de tvingas ta hand om sina familjer under omöjliga omständigheter. Tusentals görs till änkor och berövas en drägligt liv. Sexuellt våld ökar under och efter krig. Vi ser alla dessa effekter i Natos krig i Afghanistan.
Hur orimligt det än verkar är Nato stolta över att integrera genustänkande i sina strukturer och aktiviteter. "Nato och dess partners", skriver de på sin webbplats "främjar kvinnors roll inom Nato-ledda operationer och uppdrag" och ökar kunskapen och färdigheterna inom "genus och mångfald". Förra året fick Natos Strategic Command riktlinjer för att integrera FN:s Säkerhetsråds Resolution 1325 om "Kvinnor, Fred och Säkerhet" i sin kommandostruktur. Det finns en Natomyndighet för genusperspektiv och genusrådgivare har anlitats. En rapport om tillämpningen av Resolution 1325 kommer att publiceras innan Lissabonmötet. (4)
Alliansens självutnämnda genusmedvetenhet ökar bara den feministiska cynismen när det gäller genusfrågorna. Här har vi en allians av mäktiga väststater som exploaterar idén om att "frigöra Afghanistans kvinnor från Talibanernas förtryck" som en av sina ursäkter för att invadera landet. Kvinnors utsatthet multipliceras i det kaos och den brutalitet som ett årtionde av väpnad konflikt har medfört. Sen går inkräktarna ut med planer på att förhandla om att återinsätta Talibanerna vid makten. De afghanska kvinnorna har verkligen feministiska skäl att motsätta sig Nato. Vilket även gäller kvinnorna i Natos medlemsländer.
------
Se webbplatsen Women and Life on Earth för en längre analys av Nato och information om kommande aktioner.
1) A report of the workshop can be seen at <http://www.wloe.org/The-workshop.555.0.html>
2) I am indebted to Sian Jones for this research-based information.
3) Stephanie Anderson ‘From “soft” power to “hard” power: the militarization of the European Union as an attempt to shed its “feminine” identity.’ Paper presented to the 49th International Sociological Association annual convention, San Francisco, 26.3.08. http://w.allacademic.com/meta/p251752_index.html.
4) From http://www.nato.int/cps/en/natolive/topics_56984.htm#Roles accessed 18.08.10.
Vad tycker du?