Fem bra filmer om War Starts Here
Russia Today intervjuar Ofog om Sveriges roll i Nato:
Svt om lägret:
Ofog målar landningsbanan på Vidsel rosa:
Neutralitet på drift - aktion i Luleå:
Angie Zelter om förberedelser för krig och kulturer för fred:
Krigsrubriker
"Krigsinsats kan rädda Jas"
Metros löpsedel den dag Libyen attackeras.Ett krigsmotiv strippat på FN-mandatets humanitära orddräkt.
Den svenska försvarsmakten kan skicka åtta Jas Gripen för att upprätthålla "flygförbudszonen". Piloterna är ivriga att få pröva material och träning.
Som en av de unga männen i den danska dokumentären Armadillo motiverar deltagandet i Afghanistan:
– Det är som med fotboll, det räcker inte med att träna, man behöver spela match.
I riksdagen finns en bred majoritet.
Överstelöjtnant Stefan Ring vid Försvarshögskolan säger att Sverige inte några formella skyldigheter alls, bara moraliska.
– Fast säger vi nej skulle vi möjligen förlora politiskt inflytande, menar han.
Saabs vd Håkan Buskhe lockar danskarna med omfattande motköp från danska vapenproducenter, om Danmark väljer Saabs Jas Gripen när de danska F-16-planen pensioneras. Förra året sköt politikerna upp beslutet om upphandling av nya stridsflygplan till 2015.
Danmark har till dags dato skickat sex F-16 men redan talas om behov av de nya stridsflygplanen. Generalmajor Henry Røboe Dam, chefen för det danska flygvapnet, framhåller att det är farligt (!) för de danska stridspiloterna som skickas till kriget att Danmark inte köpt några nya jaktplan:
– I en miljö sprängfylld [sic!] med luftvärn och robotsystem, är allt som hjälper dig att bli mer osynlig bra. Det är ingen tvekan om att om vi hade haft tillgång till en Stealth Fighter, så skulle det ha varit en tröst.
Krig för profit.
Fångkamp - innanför och utanför staketet
Fångkamp och solidaritet är samtalsämnet när jag och en annan intagen en dag jobbar i på Hinseberganstalten. Själv har jag bara varit fängslad i två månader, men min kökskamrat har lång erfarenhet av fängelselivet och många historier att berätta. Historier som både inspirerar och upprör, men som framför allt visar på behovet av en vänsterpolitisk och feminstisk kamp både innanför och utanför staketet.
Med nationalteatern strömmande ur cd-spelaren berättar hon om frågorna de intagna på Hinseberg drivit för att göra livet här lite drägligare. En historia etsar sig fast; den om när kvinnorna genomförde en aktion i protest mot den obefintliga brandsäkerheten på avdelningen. På avdelningen fanns nämligen inga brandsläckare eller brandlarm och cellerna låg längst in i byggnaderna. Lokalerna hade dömts ut av brandskyddsmyndigheten men trots påtryckningar vägrade kriminalvården att göra något åt problemet. En kväll bestämde sig därför de intagna för att vägra inlåsning för natten. Madrasser från allas celler hämtades ut och man lade sig armkrok på golvet i dagrummet. Trots det vaktuppbåd som tillkallades vägrade kvinnorna att ge upp och blev till slut utburna en och en. Flera av kvinnorna straffades för aktionen, men strax efteråt gick fängelseledningen med på renovering av avdelningarna.
Jag blir glad av historien och tänker att maktutövning i grund och botten bygger på känslan av vanmakt. Tror vi att vi inte kan förändra eller påverka så kan vi inte heller det, men när en ensam människa vägrar ge upp sin självrespekt eller människor gemensamt organiserar motstånd kan maktlöshet brytas. Det är viktigt att komma ihåg att människor genom historien, hur ofria eller förtryckta de än varit, har uppfunnit motståndsstrategier, kämpat för sina rättigheter och till slut kanske segrat.
Vi börjar prata om solidariteten från utsidan och jag förvånas över avsaknaden av en organiserad fångkamp inom vänstern. Efter mina månader här ser jag extra tydligt hur det är arbetarklass och lågutbildade som sitter i fängelse. Män som ofta är de egentliga orsakerna bakom kvinnors kriminalitet. Människor förtryckta av främlingsfientlighet som döms i rasistiska domstolar. Människor som fastnat i drogmissbruk som vägras vård och åker fast. Samtidigt som de rika slipper undan. Det är samhället det är fel på, inte individer, och samhället ser ut som det gör för att några tjänar på det. Den politiken behöver vi bemöta överallt, även när den tar sig uttryck i att människor begår hemska brott.
En fråga som några av oss på avdelningen diskuterar mycket just nu är den sneda resursfördelningen mellan kvinno- och mansanstalter. Trots att många här vill utbilda sig, måste vi spendera halva vår tid med monotont arbete i verkstaden istället för att läsa upp betyg, skaffa oss en yrkesutbildning eller studera på högskola. På manliga fängelser är möjligheterna till heltidsstudier större och i kombination med att kvinnliga intagna oftare än manliga förväntas laga mat, städa, handla och tvätta, ger det oss lite tid över för studier. På mansanstalter finns dessutom ett större utbud av yrkesutbildningar och arbetsprogram. Jag tänker att om kriminalvården menar allvar med att ge (alla) intagna en bättre framtid när de kommer ut härifrån, är en ordentlig genusanalys av verksamheten ett måste. Återigen inspirerar min kökskamrat när hon berättar om sin upplevelse av fängelsesystemet som byggt av män och för män, samt hur de intagna under 90-talet protesterat och ställt krav för kvinnors rättigheter inom kriminalvården.
Maten är färdig prick tolv och femton hungriga kvinnor intar köket. Medan jag äter funderar jag över min relativt korta tid här. Jag funderar över hur jag skulle se på de brister i systemet som jag hittills hunnit upptäcka om jag skulle vara kvar här i ett år till. Eller fem, eller tio. Jag funderar över vad jag kan göra för dem som blir kvar här när jag muckar i december, men framförallt funderar jag över om jag kommer tänka på det när jag väl släpps. Kommer jag ens komma ihåg tiden här, de intryck jag fått och de människor jag lärt känna. Eller kommer allt det att tyna bort när vardagen blir vardag igen?
---
Alvin Andersson avtjänar ett fängelsestraff på 4 månader på Hinseberganstalten i Frövi, för att ha slagit sönder 14 granatgevär på Saab Bofors Dynamics i Eskilstuna.
Träffsäkert om svensk vapenindustri
Henri Gylander och Minna Svensson har gjort en fantastisk serie om svensk vapenhandel som de kallar Direct Hit.
Detta är i grunden en sann, mycket tragisk berättelse med fokus på svensk vapenidustri, närmare bestämt Saab Electronic Defense Systems i Mölndal, som i ohämmat visntintersse förser NATO med medel för att spränga ihjäl "terrorister" - och framför allt civila människor - i Afghanistan.
Serien finns i webbformat här:
http://www.hedvigwisselgren.com/henri/directhit.html
Det privatiserade kriget
Nu läser vi i media att irakkriget är över för amerikanernas del, och Pentagon rapporterar att den sista amerikanska stridsbrigaden lämnade Irak under torsdagen. Det är förstås inte riktigt sant. 56 000 amerikanska soldater stannar kvar i landet, och amerikanska UD fördubblar samtidigt antalet privata legosoldater i Irak.
Journalisten Jeremy Scahill kallar Obamas planer för tillbakadragande från Irak för en "rebranded ockupation" som till stor del kommer att förlita sig på privata styrkor.
Problemet (eller fördelen, beroende på perspektiv) med privata företag i konflikter är att det inte finns någon insyn i deras verksamhet och att de därför är utom kontroll. Jan Chakowsky, amerikansk kongressledamot, beskrev 2007 situationen som: "Vi vet nästan ingenting om detta. Vi tror att 40 procent av varje spenderad dollar går till privata säkerhetsföretag. Vi tror att ungefär 800 av dem har dödats i Irak (...) men vi vet inte, och vi kan inte ta reda på det!".
Jeremy Scahills bok Blackwater, världens mäktigaste privatarmé släpptes förra året i svensk översättning. Av alla de privata företag som har vuxit upp under "kriget mot terrorismen" är Blackwater kronprinsen. Nyligen bytte företaget namn till Xe (uttalas Zee) efter att dess anställda begick en massaker på civila i Bagdad och ett utskott i den amerikanska kongressen beskrev dem som "hänsynslösa skjut-först vakter som inte alltid är nyktra och inte alltid hejdar sig för att se vem eller vad som träffas av deras kulor".
Företaget är numera portat från Irak, men fick nyligen ett kontrakt värt 2 miljarder kronor i Afghanistan - trots att deras meritlista i landet är lika ifrågasatt som den var i Irak.
I videon (uppdelad i 4 avsnitt) här ovanför ger Jeremy Scahill bakgrunden till hur Blackwater blivit en maktfaktor med tillräcklig militär styrka för att kunna störta många av världens regeringar.
Se alla delar av videon:
Shadow army del 1.
Shadow army del 2.
Shadow army del 3.
Shadow army del 4.
Svenska vapen på villovägar
I lördags åt jag lunch med en svensk kvinna som har jobbat för PBI (Peace Brigades International) i Colombia. Hon berättade att på en fest i Colombia hade hon träffat en man som efter några öl berättade att han var aktiv i vänstergerillan Farc. Han frågade den svenska medföljerskan om hon visste att de hade svenska vapen - kraftfulla pansarvärnsvapen av modellen AT4. Det visste hon inte.
I dagens Sydsvenskan rapporterar TT att det nu har framkommit att pansarvärnsvapen har hittats hos den colombianska gerillan. "Det finns en etisk känsla över det för oss, det är ju inte meningen att vapen ska hamna i fel händer", säger Tomas Samuelsson, VD för Saab Bofors Dynamics, som också tillverkar de Carl Gustav granatgevär som avrustades under förra året.
"Detta är ytterst allvarligt" säger Jan-Erik Lövgren, ställföreträdande generaldirektör på ISP.
Kanske är den colombianska vänstergerillan inte Sveriges bästa posterboy som importör av svenska vapen. Å andra sidan borde väl inte heller diktatoriska Saudiarabien eller fattiga Pakistan vara de bästa representanterna för svenska vapen. Men på något sätt verkar det mer okej om våra dödliga vapen är i händerna på en korrupt regering snarare än en korrupt gerilla.
Men det var kul att läsa att ett vapenföretag har en "etisk känsla". Det har de inte erkänt när vi från Ofog har pratat med dem tidigare.
11-åriga luciasångerskor vägrar sjunga för vapenindustrin
I slutet av november trillade det in ett e-brev från Eskilstuna i min inbox. Det var från Misa Hansson i Eskilstuna. Jag hade tidigare inte haft kontakt med henne och hennes 11-åriga tvillingdöttrar, Jonna och Ellen.
Misa berättade att musikklassen, där hennes döttrar går, hade tillfrågats om de kunde komma och lussa för Saab Bofors Dynamics, ett företag som tillverkar vapen som har använts i många krig i olika delar av världen. Jonna och Ellen sa till läraren att de inte ville följa med och förklarade det hela med att: ”Vi tycker inte det känns bra att lussa på ett företag som gör vapen, till exempel krigsmissiler som dödar människor.” Lussandet för Saab skulle ge ett välbehövligt bidrag till klassresan. Men det argumentet bet inte på de två systrarna: ”Vi vill inte åka på någon klassresa för sådana pengar, då stannar vi hellre hemma.” Klassföreståndaren surade till över denna bojkott av vapen. Aldrig förr i skolans historia hade det varit någon som vägrat lussa för Saab Bofors. Hon frågade om det var fler som inte tänkte ”ställa upp” (en till räckte tveksamt upp handen) och meddelade att Jonna och Ellen minsann inte skulle bli komplediga som de andra.
Jag ringde dem dagen efter lucia nyfiken på att höra hur det hade gått. Jonna och Ellen hade stått på sig och vägrat att lussa för vapenfabriken, men resten av klassen hade åkt ut och sjungit för de anställda på Saab Bofors. Systrarnas ställningstagande gjordes inte utan någon kostnad. ”Jobbigast var alla klasskompisar som kom och frågade hela tiden varför vi inte skulle lussa”, säger Jonna och Ellen. ”Och det var jobbigt att inte flera reagerade och tyckte det var fel med vapen som dödar människor. En vuxen sa till och med att dem minsann ju gör bra tandimplantat eller var det var. Vilken dummis.”
I svaren från deras mamma Misa anar jag de dubbla känslorna av att ”varför ska mina döttrar behöva stå ut med att av skolan bli uthängda som besvärliga” blandat med känslor av stolthet över deras stora mod att stå upp för freden på ett så konkret sätt. Hon har svårt att förstå att en del föräldrar kollar lite snett, inte kan förstå, att sådana här frågor är viktiga att ta ställning till. Misa har hittat en förälder till som delar deras åsikt och de ska ta upp skolans policy kring vapenföretag på ett kommande möte med föräldraföreningen. ”Den här frågan är ju så viktig att ta upp i skolans värld. Det är ju den generationen som förhoppningsvis inte ska behöva ärva all dumhet från oss vuxna”, säger deras mamma. Bojkotthandlingen har också stärkt systrarna själva: ”När jag stod för det här kände jag mig stark, jag kände mig stolt”, säger Ellen. ”Jag tycker att jag har gjort rätt och kommer våga stå för det igen”, säger Jonna.
fred,
martin
P.S. Om du vill nå Misa, Ellen eller Jonna så skriv till: misahansson@tele2.se
På bilden nedan har Ellen och Jonna t-shirtar och diplom som Ofog-Göteborg har jag gjort till dem för deras stora insats.
Prenumerera med RSS
