Jubilaren Guantánamo – inget att fira
Guantánamo fyller tio år, ett fångläger som aldrig borde funnits.
Den 11 januari 2002 välsignade president George W Bush ett fångläger i Guantánamo. Tio år har nu passerat, en lång tid för ett fångläger som aldrig borde ha funnits. Moraliskt går fånglägret aldrig att försvara, men att avskaffa det är lättare sagt än gjort.
President Barack Obama gav det tolv månader. Sammanlagt har nu 779 personer förts till Guantánamo och idag sitter 171 kvar, i varierande grad av juridisk limbo. En del väntar på rättegång, andra anses för farliga för att släppas men kan inte heller åtalas på grund av bristande bevis eller för att de är för misshandlade och torterade för att överhuvudtaget kunna infinna sig i en rättegångssal. Ett land som beter sig så framstår inte som en rättvisans och demokratins högborg.
Den 11 september 2001 våldtogs demokratin och Sverige slöt upp bakom rättvisans och demokratins högborg – USA. I ett sådant skymningsläge får abstrakta reflektioner inte stå i vägen. Varje krig kräver offer och vad betyder mänskliga rättigheter när din dotter, din syster och mor våldtagits!? Du är väl inte mot rättvisa eller tycker du demokrati är något dåligt!?
Resonemanget, motargumenten och motfrågorna är förvirrande men svaret är enkelt: Stäng Guantánamo och ta hem de svenska soldaterna!
Julia Bacha: The power of attention
Julia Bacha håller ett grymt TED-talk om Palestinskt motstånd, och om varför det är viktigt att vi internationellt uppmärksammar och lyfter fram ickevåldsmotstånd. Julia Bacha frågar varför vi bara ser våldet i Israel-Palestina-konflikten, och varför Palestinas ickevåldsrörelse inte syns oftare i media.
2009 gjorde Bacha den prisbelönta filmen Budrus, om en liten by på västbanken där Israel ville fälla olivträd för att bygga sin mur. Under tio månader gjorde samhället motstånd, och aktivister från Fatah, Hamas och Israel samarbetade för att rädda byn och olivträden.
Läs också Arbetaren Zenits intervju med Saeed Amireh, från igår. Saeed organiserar motståndet mot Israels mur i byn Ni'ilin och under hösten har han föreläst i Sverige och Norge om ickevåldskamp i Palestina.
Afghanistan allt våldsammare
Enligt FN ökar våldet i Afghanistan, men Nato hävdar motsatsen.
Under årets åtta första månader steg våldet med 39 procent jämfört med samma period 2010. Huvuddelen av ökningen tillskriver rapporten fler väpnade sammanstötningar och fler (25 procent) vägbomber. Framförallt är det i det sydliga och sydöstliga Afghanistan våldet ökar. Rapporten anger två tredjedelar av ökningen till dessa regioner.
Enligt ISAF föll antalet angrepp från "rebellerna" i juli i år jämfört med samma månad i fjol med en femtedel, 20 procent.
– Antalet egentliga fiendeangrepp minskar. Det är vad vi observerar. Det indikerar att våldet minskar, säger Nato-talesmannen brigadgeneral Carsten Jacobson till den pakistanska tidningen The Dawn på ett pressmöte i Kabul.
2100 våldsamma händelser per månad har enligt FN kopplingar till kriget. Samtidigt orsakar bombkriget fler och fler civila dödsoffer. I juli dödades 38 afghaner av luftangrepp – det högsta antalet sedan februari förra året.
– När talibanerna störtades, trodde vi att det världssamfundet skulle ge oss säkerhet, men så blev det inte. Istället har de dödat civila, snarare än att döda talibanerna, säger ingenjören Sharif Siddiqui i Kabul till tidningen Irish Examiner.
I samband med årsdagen av USA:s angrepp på Afghanistan samlades demonstranter även i Kabul. Flera hundra män och kvinnor krävde slut på kriget. De bar plakat med texten "Ned med ockupationen", brände stjärnbaneret och ville se USA-soldaterna och Nato lämna landet. USA anklagades för massakrer på civila och Hamid Karzai kallades för USA:s marionett.
– Sedan invasionen för 10 år sedan har vi bara upplevt lidande, instabilitet och fattigdom i vårt land, sade Hafizullah Rasikh, en av dem som organiserat demonstrationen, till Reuters.
Enligt Der Spiegel anser knappt fyrtio procent av afghanerna att Nato garanterar säkerheten i landet. Det är en minskning från 45 procent förra året. Fler än varannan, 56 procent, betraktar Nato som en ockupationsmakt och 60 procent förutspår inbördeskrig när Nato lämnar landet.
Opinionsundersökningen har genomförts sedan 2008 av tyska Konrad Adenaurstiftelsen i samarbete med Kabul Universitet och omfattar 5000 personer i fem provinser.
Fångar i afghanska fängelser eller i förvar hos landets underrättelsetjänst och polis utsätts för tortyr. Systematisk tortyr. Även barn mellan 14 och 17 år.
Det visar en rapport från UNAMA, FN:s Assistance Mission in Afghanistan. FN fann "övertygande bevis" för att underrättelsetjänsten har använt systematisk tortyr i sina fängelser i Kandahar, Herat, Khost och Laghman. Även högkvarteret i Kabul pekas ut.
Rapporten har utarbetats mellan oktober i fjol och augusti i år. Rapportörerna har besökt 47 fängelser i 22 provinser och ställt frågor till 379 fångar. Slutsatsen är att åtminstone hälften av de utfrågade utsatts för tortyr i samband med förhör.
– Tortyr är enligt internationell lag en av de mest allvarliga kränkningarna av de mänskliga rättigheterna, enligt afghansk lag är det ett grovt brott och enligt båda är det strängt förbjudet, säger Georgette Gagnon, UNAMA:s ansvariga för mänskliga rättigheter.
Trots den frispråkiga rapporten anser sig FN:s särskilda sändebud till Afghanistan, svensken Staffan de Mistura, inte kunna dra slutsatsen att avslöjandena i rapporten tyder på institutionaliserad misshandel i Afghanistan eller att det ingår som en del i den afghanska regeringens politik.
I Sverige tycks det knappast pinsamt att samverka med samma myndigheter och att vara allierad med USA. Det blir knappast ens debatt.
Guantánamo, Ghezali och Sveriges svek
Fullkomligt osannolikt. Inte desto mindre sant. Nu avslöjas hemliga papper om fångarna på Guantánamo.
Avslöjandena bekräftar vad vi vetat länge. Igen kan vi läsa svart på vitt: bevisningen var närmast farsartad. Om det inte vore så allvarligt.
I 930 dagar, i tre år, hölls Mehdi Ghezali som fånge i på den ökända militärbasen Guantánamo. Rättsvidrigt. I sig ett övergrepp.
Och svensken var inte ensam.
Och Guantánamo var inte det enda fånglägret. Runt om i Europa hölls människor inspärrade.
Utanför Kabul har USA utvidgat sitt specialfängelse på militärbasen Bagram, som rätteligen borde vara lika ökänt som Guantánamo.
Överallt tortyrliknande behandling. Överallt tortyr.
Kriget mot terrorismen var aldrig gångbart i svensk opinion. Det kritiserades, det fördömdes. Det tillskrevs ett vettlös president – men sedan kriget mot terrorismen inleddes har Sverige deltagit. Med fler och fler soldater i Afghanistan.
Det har här hos oss kallats något annat, motiverats med andra ord, förskönande omskrivningar som fredsbevarande eller – när det hettat till – fredsframtvingande.
Snedsprång som egyptiernas avvisning till tortyr har uppmärksammats och fått sin beskärda del av den rättmätiga kritiken. Ifråga om Ghezali stod den civiliserade opinionen bakom kravet på frigivande.
Som en mäktig underström fanns dock stödet för den militära insatsen i Afghanistan. Deltagandet i Isaf, närmandet till Nato, uppslutningen bakom USA, den militära insatsen frikopplades från det kritiserade kriget mot terrorismen.
Där och då dök Barack Obama upp. Han fördömde Guantánamo, lovade stänga fånglägret och föra de skyldiga (märk väl: de tillfångatagna, de misstänkta, inte de som beslutat och begått övergreppen) till domstol.
Denne inspirerande presidentkandidat lovade att avsluta Irakkriget och att slutföra Afghanistankriget. Han tog avstånd från krig mot terrorism samtidigt som han gjorde utfästelser om seger i Afghanistan.
För att nå detta mål talade denne förändringarnas man allt mer om en ny strategi: militär och civil "surge". (När presidenten Nixon och dr Kissinger bombade för fred i Vietnam var termen eskalering.) Endast militär upptrappning var inte nog för att vinna. Med en så enögd och enbent politik hade USA dittills inte kommit någon vart. Mer av både och behövs. Men mest militär...
Obama talade som vore han nästan svensk. Civilt och militärt, det var Sveriges strategi att försvara freden. På två ben, på egna ben. Mitt uppi USA:s krig. Fan tro't.
Barack Obama lovade när han tillträdde som president att inom ett år stänga Guantánamo. Change – ett löfte, inte ett hot.
Professorn i folkrätt, Ove Bring, menar att Obama misslyckats med sin ambition. Bring säger att Obama "inte kunnat få med sig vare sig tillräckligt många av sina egna eller republikanska senatorer. Han har misslyckats."
Sannerligen. Eller?
I mars gjorde Barack Obama, samme man som bringade hopp om förändring, med sin namnteckning ordningen med fängslanden på obegränsad tid laglig. Den ordning som under företrädaren George Bush kritiserades för att vara "a legal black hole".
Change, förvisso. Fast inte i den riktning som förväntats. Misslyckande? Nja.
Professor Bring tror inte att de nya avslöjandena om Guantánamofångarna kommer att få direkta konsekvenser för fånglägrets framtid. Han håller för helt uteslutet att USA självt skulle ställas till svars för övergreppen på militärbasen.
Förmodligen korrekt konstaterar professorn: Det finns inte samma folkopinion mot Guantánamo som under Bush, säger Bring till DN.
USA kommer alltså undan.
Vi har som nation och stat avhängt oss möjligheterna att agera efter eget huvud. Genom att ansluta oss till Natos krigföring i Afghanistan, och därmed i praktiken till det krig mot terrorismen, som ytterst få i Sverige ställer sig bakom, har regeringar och riksdag givit upp vår självständighet och viktiga principer som vårt samhällsskick vilar på.
Konststycket utförs med dubbel, så kallad kreativ bokföring och ett inte så litet mått av hyckleri.
Den som tiger samtycker. Vi accepterar uttrycken för kriget mot terrorismen, i Afghanistan som i Guantánamo.
Ytterst handlar det om Sveriges vilja, om vår vilja och vår förmåga, att stå upp för grundläggande rättsprinciper i det internationella umgänget.
När utrikesminister Carl Bildt talar om militärt och civilt eller inte säger något alls, då är det upp till det svenska civila samhället, till var och en medborgare, till mig och dig, att sätta ner foten.
Vår demokrati och våra rättsprinciper, hela världens frihet och fred, är faktiskt inte tomma ord för festtalen, det är de värden vi försvarar.
Så hänger en Mehdi Ghezalis öde samman med säkerhetspolitiken i stort. Med kampen för fred.
Soldaterna ska hem och ställen som Guantánamo ska stängas.
Det osannolika fortsätter, pågår i detta nu.
Brittiska infiltratörer upprör
De senaste veckornas avslöjanden om infiltratörer inom brittiska miljö- och fredsrörelsen har rört upp en livlig debatt om polisens metoder och befogenheter. Det som diskuteras är deras medverkan i olagliga aktioner, att de har varit med och finansierat aktioner och att de har haft sexuella relationer med flera olika aktivister.
På ett personligt plan är det naturligtvis obehagligt för de människor som har lärt känna och trott sig vara vänner med infiltratörerna, eller haft kärleksrelationer med dem. Och Mark Kennedy verkar inte heller må speciellt bra, enligt en intervju i Daily Mail.
Men det som verkar ha upprört brittiska aktivister mest är att poliserna har rapporterat vidare om lagbrott, samtidigt som de har undanhållit information som kunnat få aktivister frikända. Sex aktivister begär nu en rättslig prövning av infiltratören Mark Kennedys roll i aktionerna mot ett kolkraftverk 2009. De menar att polisen undanhållit bevis i form av inspelningar av möten, som skulle gjort domen ogiltig.
Debatten i Storbritannien borde verkligen kasta nytt ljus över den statliga utredning som föreslår att svenska polisens infiltratörer ska få använda sig av brottsprovokationer för att avslöja ”allvarlig brottslighet”.
Censurerad terror
"Äntligen!" twittrade Sverigedemokraternas pressekreterare, Carl Bildt skrev ett symptomatiskt twitterinlägg om terrorism utan att bry sig att kolla fakta först och Expressen hyllade den rena Svensken som om det inte fanns en morgondag. Islamofober har under de senaste åren gjort sitt bästa för att sprida myten att "alla muslimer är inte terrorister, men nästan alla terrorister är muslimer". Och den här veckan har media tillhört dem.
Verkligheten ser dock annorlunda ut. EU:s brottsbekämpande organisation Europol, som har listat statistik över terrordåd i Europa 2006-09, sammanfattar det så här:
Av de 1770 terrordåd som begicks i Europa 2006-2009 utfördes 1596 av högerextremister och separatister, vänsterextremister låg bakom 106, och islamister utförde under samma tidsperiod 6 terrordåd.
Den grupp som i media är synonym med terror låg med andra ord bakom så lite som 0,3 procent av terrorismen i Europa under de senaste 3 åren.
Statistik från FBI förstärker bilden: under åren 1980-2005 låg islamister bakom inte mer än 6 procent av samtliga terrordåd utförda i USA.
Men när jag söker på ordet terrorism på DN eller SvD så handlar 9 av 10 träffar om islamism. Det ger knappast en korrekt bild av den värld som vi lever i. Europas media gallrar fritt bland våldsdåden och rapporterar om dem som det passar.
När en 18-årig nazistsympatisör dödade 8 personer i ett självmordsdåd i Finland 2007, beskrevs det i media inte som ett terrordåd. Istället fokuserade tidningarna på förövaren och vad som fått honom att ta till våld. Varför behandlas detta fall och Taimour Abdul Wahabs sprängning i Stockholm i förra veckan så radikalt olika av pressen?
Carl Bildt kallar kritiken mot twitterinlägget om terrorism för en "pseudodebatt". Men i själva verket är det tvärtom. Muslimer och terrorism kopplas reflexmässigt ihop utan att någon höjer på ögonbrynen. Det smittar av sig på hela samhället: på domare som dömer araber hårdare, på arbetsgivare som inte anställer mörkhyade och på politiker som stiftar diskriminerande och antidemokratiska lagar för att - som det heter - skydda demokratin.
Med läckan som vapen
Jag gråter, jag knyter näven, jag utbrister JA! Svt:s dokumentär ”Wikileaks – med läckan som vapen” är för den oinvigde i Wikileaks-följetongen ett politiskt uppvaknande vars budskap är såväl smärtande som inspirerande – en kraftig omskakning.
Wikileaks har enligt dokumentären publicerat fler hemlighetsstämplade dokument än hela den sammanlagda världspressen. Att det sker så mycket omänskligt i makternas regi i det dolda är det första uppvaknandet, att locket läggs på, och så även i media är det andra.
Världen debatterar huruvida den mytiske frontpersonen Julian Assange, ”dataålderns röda nejlika”, har begått våldtäkt eller inte och drar uppmärksamheten från blodiga faktauppgifter genom att peka på Wikileaks tillvägagångssätt. De politiska makterna räddar ansiktet genom att framställa Assange som en opålitlig brottsling och Wikileaks som något smutsigt i strid med demokratin.
I verkligheten är det den mest modiga och världsomspännande kamp för demokratin som jag sett.
Fångkamp - innanför och utanför staketet
Fångkamp och solidaritet är samtalsämnet när jag och en annan intagen en dag jobbar i på Hinseberganstalten. Själv har jag bara varit fängslad i två månader, men min kökskamrat har lång erfarenhet av fängelselivet och många historier att berätta. Historier som både inspirerar och upprör, men som framför allt visar på behovet av en vänsterpolitisk och feminstisk kamp både innanför och utanför staketet.
Med nationalteatern strömmande ur cd-spelaren berättar hon om frågorna de intagna på Hinseberg drivit för att göra livet här lite drägligare. En historia etsar sig fast; den om när kvinnorna genomförde en aktion i protest mot den obefintliga brandsäkerheten på avdelningen. På avdelningen fanns nämligen inga brandsläckare eller brandlarm och cellerna låg längst in i byggnaderna. Lokalerna hade dömts ut av brandskyddsmyndigheten men trots påtryckningar vägrade kriminalvården att göra något åt problemet. En kväll bestämde sig därför de intagna för att vägra inlåsning för natten. Madrasser från allas celler hämtades ut och man lade sig armkrok på golvet i dagrummet. Trots det vaktuppbåd som tillkallades vägrade kvinnorna att ge upp och blev till slut utburna en och en. Flera av kvinnorna straffades för aktionen, men strax efteråt gick fängelseledningen med på renovering av avdelningarna.
Jag blir glad av historien och tänker att maktutövning i grund och botten bygger på känslan av vanmakt. Tror vi att vi inte kan förändra eller påverka så kan vi inte heller det, men när en ensam människa vägrar ge upp sin självrespekt eller människor gemensamt organiserar motstånd kan maktlöshet brytas. Det är viktigt att komma ihåg att människor genom historien, hur ofria eller förtryckta de än varit, har uppfunnit motståndsstrategier, kämpat för sina rättigheter och till slut kanske segrat.
Vi börjar prata om solidariteten från utsidan och jag förvånas över avsaknaden av en organiserad fångkamp inom vänstern. Efter mina månader här ser jag extra tydligt hur det är arbetarklass och lågutbildade som sitter i fängelse. Män som ofta är de egentliga orsakerna bakom kvinnors kriminalitet. Människor förtryckta av främlingsfientlighet som döms i rasistiska domstolar. Människor som fastnat i drogmissbruk som vägras vård och åker fast. Samtidigt som de rika slipper undan. Det är samhället det är fel på, inte individer, och samhället ser ut som det gör för att några tjänar på det. Den politiken behöver vi bemöta överallt, även när den tar sig uttryck i att människor begår hemska brott.
En fråga som några av oss på avdelningen diskuterar mycket just nu är den sneda resursfördelningen mellan kvinno- och mansanstalter. Trots att många här vill utbilda sig, måste vi spendera halva vår tid med monotont arbete i verkstaden istället för att läsa upp betyg, skaffa oss en yrkesutbildning eller studera på högskola. På manliga fängelser är möjligheterna till heltidsstudier större och i kombination med att kvinnliga intagna oftare än manliga förväntas laga mat, städa, handla och tvätta, ger det oss lite tid över för studier. På mansanstalter finns dessutom ett större utbud av yrkesutbildningar och arbetsprogram. Jag tänker att om kriminalvården menar allvar med att ge (alla) intagna en bättre framtid när de kommer ut härifrån, är en ordentlig genusanalys av verksamheten ett måste. Återigen inspirerar min kökskamrat när hon berättar om sin upplevelse av fängelsesystemet som byggt av män och för män, samt hur de intagna under 90-talet protesterat och ställt krav för kvinnors rättigheter inom kriminalvården.
Maten är färdig prick tolv och femton hungriga kvinnor intar köket. Medan jag äter funderar jag över min relativt korta tid här. Jag funderar över hur jag skulle se på de brister i systemet som jag hittills hunnit upptäcka om jag skulle vara kvar här i ett år till. Eller fem, eller tio. Jag funderar över vad jag kan göra för dem som blir kvar här när jag muckar i december, men framförallt funderar jag över om jag kommer tänka på det när jag väl släpps. Kommer jag ens komma ihåg tiden här, de intryck jag fått och de människor jag lärt känna. Eller kommer allt det att tyna bort när vardagen blir vardag igen?
---
Alvin Andersson avtjänar ett fängelsestraff på 4 månader på Hinseberganstalten i Frövi, för att ha slagit sönder 14 granatgevär på Saab Bofors Dynamics i Eskilstuna.
What goes around...
Tipsar lite snabbt om den snygga affischkampanjen What goes around comes around som Big Ant producerade för Global Coalition for Peace. Kampanjen var ett svar på Irakkriget men handlar om alla konflikter.
Gamla skämt
Nu har vi haft val. Och var tjugonde svensk bidrog till att den här gamla sketchen blev rolig igen.
Prenumerera med RSS
