Jubilaren Guantánamo – inget att fira
Guantánamo fyller tio år, ett fångläger som aldrig borde funnits.
Den 11 januari 2002 välsignade president George W Bush ett fångläger i Guantánamo. Tio år har nu passerat, en lång tid för ett fångläger som aldrig borde ha funnits. Moraliskt går fånglägret aldrig att försvara, men att avskaffa det är lättare sagt än gjort.
President Barack Obama gav det tolv månader. Sammanlagt har nu 779 personer förts till Guantánamo och idag sitter 171 kvar, i varierande grad av juridisk limbo. En del väntar på rättegång, andra anses för farliga för att släppas men kan inte heller åtalas på grund av bristande bevis eller för att de är för misshandlade och torterade för att överhuvudtaget kunna infinna sig i en rättegångssal. Ett land som beter sig så framstår inte som en rättvisans och demokratins högborg.
Den 11 september 2001 våldtogs demokratin och Sverige slöt upp bakom rättvisans och demokratins högborg – USA. I ett sådant skymningsläge får abstrakta reflektioner inte stå i vägen. Varje krig kräver offer och vad betyder mänskliga rättigheter när din dotter, din syster och mor våldtagits!? Du är väl inte mot rättvisa eller tycker du demokrati är något dåligt!?
Resonemanget, motargumenten och motfrågorna är förvirrande men svaret är enkelt: Stäng Guantánamo och ta hem de svenska soldaterna!
Julia Bacha: The power of attention
Julia Bacha håller ett grymt TED-talk om Palestinskt motstånd, och om varför det är viktigt att vi internationellt uppmärksammar och lyfter fram ickevåldsmotstånd. Julia Bacha frågar varför vi bara ser våldet i Israel-Palestina-konflikten, och varför Palestinas ickevåldsrörelse inte syns oftare i media.
2009 gjorde Bacha den prisbelönta filmen Budrus, om en liten by på västbanken där Israel ville fälla olivträd för att bygga sin mur. Under tio månader gjorde samhället motstånd, och aktivister från Fatah, Hamas och Israel samarbetade för att rädda byn och olivträden.
Läs också Arbetaren Zenits intervju med Saeed Amireh, från igår. Saeed organiserar motståndet mot Israels mur i byn Ni'ilin och under hösten har han föreläst i Sverige och Norge om ickevåldskamp i Palestina.
Afghanistan allt våldsammare
Enligt FN ökar våldet i Afghanistan, men Nato hävdar motsatsen.
Under årets åtta första månader steg våldet med 39 procent jämfört med samma period 2010. Huvuddelen av ökningen tillskriver rapporten fler väpnade sammanstötningar och fler (25 procent) vägbomber. Framförallt är det i det sydliga och sydöstliga Afghanistan våldet ökar. Rapporten anger två tredjedelar av ökningen till dessa regioner.
Enligt ISAF föll antalet angrepp från "rebellerna" i juli i år jämfört med samma månad i fjol med en femtedel, 20 procent.
– Antalet egentliga fiendeangrepp minskar. Det är vad vi observerar. Det indikerar att våldet minskar, säger Nato-talesmannen brigadgeneral Carsten Jacobson till den pakistanska tidningen The Dawn på ett pressmöte i Kabul.
2100 våldsamma händelser per månad har enligt FN kopplingar till kriget. Samtidigt orsakar bombkriget fler och fler civila dödsoffer. I juli dödades 38 afghaner av luftangrepp – det högsta antalet sedan februari förra året.
– När talibanerna störtades, trodde vi att det världssamfundet skulle ge oss säkerhet, men så blev det inte. Istället har de dödat civila, snarare än att döda talibanerna, säger ingenjören Sharif Siddiqui i Kabul till tidningen Irish Examiner.
I samband med årsdagen av USA:s angrepp på Afghanistan samlades demonstranter även i Kabul. Flera hundra män och kvinnor krävde slut på kriget. De bar plakat med texten "Ned med ockupationen", brände stjärnbaneret och ville se USA-soldaterna och Nato lämna landet. USA anklagades för massakrer på civila och Hamid Karzai kallades för USA:s marionett.
– Sedan invasionen för 10 år sedan har vi bara upplevt lidande, instabilitet och fattigdom i vårt land, sade Hafizullah Rasikh, en av dem som organiserat demonstrationen, till Reuters.
Enligt Der Spiegel anser knappt fyrtio procent av afghanerna att Nato garanterar säkerheten i landet. Det är en minskning från 45 procent förra året. Fler än varannan, 56 procent, betraktar Nato som en ockupationsmakt och 60 procent förutspår inbördeskrig när Nato lämnar landet.
Opinionsundersökningen har genomförts sedan 2008 av tyska Konrad Adenaurstiftelsen i samarbete med Kabul Universitet och omfattar 5000 personer i fem provinser.
Fångar i afghanska fängelser eller i förvar hos landets underrättelsetjänst och polis utsätts för tortyr. Systematisk tortyr. Även barn mellan 14 och 17 år.
Det visar en rapport från UNAMA, FN:s Assistance Mission in Afghanistan. FN fann "övertygande bevis" för att underrättelsetjänsten har använt systematisk tortyr i sina fängelser i Kandahar, Herat, Khost och Laghman. Även högkvarteret i Kabul pekas ut.
Rapporten har utarbetats mellan oktober i fjol och augusti i år. Rapportörerna har besökt 47 fängelser i 22 provinser och ställt frågor till 379 fångar. Slutsatsen är att åtminstone hälften av de utfrågade utsatts för tortyr i samband med förhör.
– Tortyr är enligt internationell lag en av de mest allvarliga kränkningarna av de mänskliga rättigheterna, enligt afghansk lag är det ett grovt brott och enligt båda är det strängt förbjudet, säger Georgette Gagnon, UNAMA:s ansvariga för mänskliga rättigheter.
Trots den frispråkiga rapporten anser sig FN:s särskilda sändebud till Afghanistan, svensken Staffan de Mistura, inte kunna dra slutsatsen att avslöjandena i rapporten tyder på institutionaliserad misshandel i Afghanistan eller att det ingår som en del i den afghanska regeringens politik.
I Sverige tycks det knappast pinsamt att samverka med samma myndigheter och att vara allierad med USA. Det blir knappast ens debatt.
Ett eko från Guantánamo.
Fångar i Afghanistan torteras systematiskt. Enligt Ekots Sten Sjöström är "uppgifterna besvärande" för USA, vars "myndigheter arbetar med till exempel den afghanska säkerhetstjänsten."
Fångar hotas med våldtäkt, fångar utsätts för elchocker, fångar piskas med kablar; könsorganen vrids om, tånaglar dras ut... FN har intervjuat närmare fyrahundra fångar och slutsatsen är att tortyr används systematiskt. Säkerhetstjänsten förnekar men sträcker sig till att anta att misstag kan ha begåtts.
I inslaget sägs att "Nato har slutat att lämna över tillfångatagna afghaner till en del av de misstänkta fängelserna." Vänta - till en del?
Fast de utländska styrkorna lär inte kunna kasta första stenen. USA administrerar det ökända fängelset på flygbasen Bagram utanför Kabul, där förhållandena för fångarna uppges vara värre än i Guantánamo.
Fångarna är människor som enbart på en misstanke, en angivelse, har spärrats in och hålls fångna utan rättegång. År efter år.
Även i norra Afghanistan, i Balkh med angränsande provinser, hävdar FN att det förekommer tortyr. Där ansvarar de svenska trupperna för kontakterna med de afghanska myndigheterna.
Carl Bildt, Sten Tolgfors, Gunilla Carlsson talar tyst om sådant, om de ens bakom lyckta dörrar dryftar ämnet. Inte heller andra som stöder den svenska militära närvaron i Afghanistan tycker offentligt något om tortyren. Även media tiger, uppgifterna anses inte ens besvärande för ansvariga ministrar.
Inte heller Sverige kan kasta första stenen. Ynkedom.
Jag är trött på...
Al Nakba betyder "Den stora katastrofen" och är palestiniernas namn på den etniska rensning som genomdrevs i Palestina 1948 för att skapa utrymme för staten Israel.
Idag den 15 maj är det Nakbadagen. Den markerar början på 63 år av ockupation, och vad det betyder sammanfattas bra av den här videon.
Vilka nyttiga idioter vi är
Usama bin Laden är förmodligen skyldig till tusentals människors död. Men är inte det verkligt skrämmande med bin Laden, som Adam Curtis häromdagen skrev i The Guardian, att han förenklade världen?
bin Laden, mer myten än människan, var ett argument för George Bushs "globala krig mot terrorismen", odefinierat och därför evigt. Med övervakning och undantagslagar hotar kriget mot terrorismen i sig västvärldens liberala ordning. Det var bin Ladens mål.
bin Laden, denne länge gäckande skugga, var även argument för tre allt annat än kalla krig, som bringat förödelse och död i Afghanistan, Pakistan och Irak.
Det är därför lätt att stämma in i vad chefredaktören på Sydsvenskan kulturs Rakel Chukri skrev i torsdags om de som allt som oftast glöms, när bin Laden nu vänds ut och in på:
"När nyheten om bin Ladens död kom gick mina tankar till Basim och hans landsmän. I USA firade amerikaner, vilket är förståeligt. Men få blickade mot Irak, landet som har fått betala ett omänskligt högt pris för det som lite förenklat brukar kallas frihet."
Samtidigt saknar jag något när jag läser om hennes vänner i denna del av världen. Obama sa inte ett ord om Irak och Chukri nämner själv inte Afghanistan. Det är en olycklig glömska, ett onödigt carte blanche till männen (Bush, Obama med flera) och kvinnorna (hökarna Hillary Clinton och Condoleezza Rice) i Vita huset. De sover säkert gott men de har många oskyldigas liv på sina samveten. De är skyldiga till tusentals människors död.
Rakel Chukri träffar alldeles rätt när hon säger att "Idag känns det surrealistiskt att tänka på krigspropagandan före Irakkriget 2003 då George W Bush slog knut på sig själv för att påvisa ett band mellan Saddam Hussein och al-Qaida."
Medan många redan från början såg det galna med angreppet mot Irak, tycks Afghanistan vara sinnebilden för det goda kriget. Barack Obama gick till val på det, George Bush fick skit – inte för att han angripit ett krigsförött, fattigt Afghanistan, utan för att han inte avslutat ett krig innan han inledde ett annat.
Det var i Afghanistan det började. Det var där som den brygd började röras ihop, vars viktigaste ingredienser är fundamentalismer kryddade med missiler och granater. När bomberna började falla den 7 oktober 2001.
Efter en veckas bombanfall mot mål i hela Afghanistan upprepade talibanerna erbjudandet att lämna över Usama bin Laden till rättegång i tredje land. I Vita huset sa presidenten bestämt nej: Lämna bara ut honom. Vi vet att han är skyldig. Det finns ingenting att diskutera.
När Bush avvisade talibanerna gav han för de kommande nio åren upp möjligheten att avsluta bin Ladens terroristkarriär. Än idag fortsätter bombattackerna i detta det påstått goda kriget.
bin Laden är nu död. Jubel i New York och på många andra håll i världen. Men människorna i Irak, Pakistan och Afghanistan fortsätter att dö, därför att USA valde vedergällningen och släppte krigets krafter lösa. Därför att vi låter den dualism som präglade både bin Laden och Bush styra våra ord och handlingar. Deras kategoriska uppdelning av världen i svart och vitt, i ont-gott, i fiende-vän.
Nu är den ene död, människan, men myten lever. Och det är vi som håller den vid liv. Som dockor i händerna på marionettmästarna, insnärjda i tankemönster från före upplysningen.
Vilka nyttiga idioter vi är.
CIAs kodnamn för bin Ladin var...
Jag minns honom väl från barndomens strider mellan indianer och vita. Han dog 1909 i lunginflammation, 90 år gammal. Han var Chiricahuaapachernas hövding och hette egentligen Goyathlay eller Goklayeh men gick till historien som Geronimo. I tio år ledde han striderna mot USAs armé och kolonisatörerna som stal apachernas land.
När han till slut stilla dog i Fort Sill, en utpost i Indian Territory som i årtionden var polispostering, missionsstation, skola och fängelse för indianerna i reservatet, hade man gjort bonde av den stolte krigaren och motståndsmannen.
Det säger antagligen något om USA, att CIA-chefen strax innan Usama bin Ladin dödas säger "Vi har Geronimo i sikte!"
Det är alltså inte jag - inte på något vis - som gör jämförelsen med den besegrade frihetskämpen Geronimo. Det är Leon Panetta, chefen för CIA, som klistrar kodnamnet från de förenta staternas mörka historia på en man som snart ska dö:
"Ytterligare några minuter senare kommer nästa korta meddelande.
– Geronimo EKIA, säger Leon Panetta.
Enemy Killed In Action, fiende dödad i strid. Ingen i inne i Situation Room yttrar ett ljud. Till slut bryter president Obama tystnaden.
– Vi tog honom, säger han." (SvD 3 maj 2011)
Guantánamo, Ghezali och Sveriges svek
Fullkomligt osannolikt. Inte desto mindre sant. Nu avslöjas hemliga papper om fångarna på Guantánamo.
Avslöjandena bekräftar vad vi vetat länge. Igen kan vi läsa svart på vitt: bevisningen var närmast farsartad. Om det inte vore så allvarligt.
I 930 dagar, i tre år, hölls Mehdi Ghezali som fånge i på den ökända militärbasen Guantánamo. Rättsvidrigt. I sig ett övergrepp.
Och svensken var inte ensam.
Och Guantánamo var inte det enda fånglägret. Runt om i Europa hölls människor inspärrade.
Utanför Kabul har USA utvidgat sitt specialfängelse på militärbasen Bagram, som rätteligen borde vara lika ökänt som Guantánamo.
Överallt tortyrliknande behandling. Överallt tortyr.
Kriget mot terrorismen var aldrig gångbart i svensk opinion. Det kritiserades, det fördömdes. Det tillskrevs ett vettlös president – men sedan kriget mot terrorismen inleddes har Sverige deltagit. Med fler och fler soldater i Afghanistan.
Det har här hos oss kallats något annat, motiverats med andra ord, förskönande omskrivningar som fredsbevarande eller – när det hettat till – fredsframtvingande.
Snedsprång som egyptiernas avvisning till tortyr har uppmärksammats och fått sin beskärda del av den rättmätiga kritiken. Ifråga om Ghezali stod den civiliserade opinionen bakom kravet på frigivande.
Som en mäktig underström fanns dock stödet för den militära insatsen i Afghanistan. Deltagandet i Isaf, närmandet till Nato, uppslutningen bakom USA, den militära insatsen frikopplades från det kritiserade kriget mot terrorismen.
Där och då dök Barack Obama upp. Han fördömde Guantánamo, lovade stänga fånglägret och föra de skyldiga (märk väl: de tillfångatagna, de misstänkta, inte de som beslutat och begått övergreppen) till domstol.
Denne inspirerande presidentkandidat lovade att avsluta Irakkriget och att slutföra Afghanistankriget. Han tog avstånd från krig mot terrorism samtidigt som han gjorde utfästelser om seger i Afghanistan.
För att nå detta mål talade denne förändringarnas man allt mer om en ny strategi: militär och civil "surge". (När presidenten Nixon och dr Kissinger bombade för fred i Vietnam var termen eskalering.) Endast militär upptrappning var inte nog för att vinna. Med en så enögd och enbent politik hade USA dittills inte kommit någon vart. Mer av både och behövs. Men mest militär...
Obama talade som vore han nästan svensk. Civilt och militärt, det var Sveriges strategi att försvara freden. På två ben, på egna ben. Mitt uppi USA:s krig. Fan tro't.
Barack Obama lovade när han tillträdde som president att inom ett år stänga Guantánamo. Change – ett löfte, inte ett hot.
Professorn i folkrätt, Ove Bring, menar att Obama misslyckats med sin ambition. Bring säger att Obama "inte kunnat få med sig vare sig tillräckligt många av sina egna eller republikanska senatorer. Han har misslyckats."
Sannerligen. Eller?
I mars gjorde Barack Obama, samme man som bringade hopp om förändring, med sin namnteckning ordningen med fängslanden på obegränsad tid laglig. Den ordning som under företrädaren George Bush kritiserades för att vara "a legal black hole".
Change, förvisso. Fast inte i den riktning som förväntats. Misslyckande? Nja.
Professor Bring tror inte att de nya avslöjandena om Guantánamofångarna kommer att få direkta konsekvenser för fånglägrets framtid. Han håller för helt uteslutet att USA självt skulle ställas till svars för övergreppen på militärbasen.
Förmodligen korrekt konstaterar professorn: Det finns inte samma folkopinion mot Guantánamo som under Bush, säger Bring till DN.
USA kommer alltså undan.
Vi har som nation och stat avhängt oss möjligheterna att agera efter eget huvud. Genom att ansluta oss till Natos krigföring i Afghanistan, och därmed i praktiken till det krig mot terrorismen, som ytterst få i Sverige ställer sig bakom, har regeringar och riksdag givit upp vår självständighet och viktiga principer som vårt samhällsskick vilar på.
Konststycket utförs med dubbel, så kallad kreativ bokföring och ett inte så litet mått av hyckleri.
Den som tiger samtycker. Vi accepterar uttrycken för kriget mot terrorismen, i Afghanistan som i Guantánamo.
Ytterst handlar det om Sveriges vilja, om vår vilja och vår förmåga, att stå upp för grundläggande rättsprinciper i det internationella umgänget.
När utrikesminister Carl Bildt talar om militärt och civilt eller inte säger något alls, då är det upp till det svenska civila samhället, till var och en medborgare, till mig och dig, att sätta ner foten.
Vår demokrati och våra rättsprinciper, hela världens frihet och fred, är faktiskt inte tomma ord för festtalen, det är de värden vi försvarar.
Så hänger en Mehdi Ghezalis öde samman med säkerhetspolitiken i stort. Med kampen för fred.
Soldaterna ska hem och ställen som Guantánamo ska stängas.
Det osannolika fortsätter, pågår i detta nu.
Lämna dualismen till fundamentalisterna
Aftonbladet hade den 22 mars en Libyen-artikel med rubriken "Skicka planen". Den är intressant. Tycker artikelns ingress är så talande att den tål att upprepas:
"Mustafa Abdel Jalil var en av Muammar Gaddafis närmaste män. Nu leder han det libyska frihetskriget..."
Till honom ska Sverige skicka åtta Jas Gripen.
Har nu i flera dagar gått till sängs som "Kaddafi-kramare" och sovit på en debatt som är så enfaldigt endimensionell och osaklig att såna som jag snart väl måste försäkra att de slutat slå sina hustrur. Naturligtvis hejar jag inte på diktatorns dödande för att jag motsätter mig dödandet från luften, det oundvikliga när bomberna faller.
Det är inte ett argument mot min uppfattning.
Naturligtvis sitter jag, som alla inblandade här hemma, bekvämt och tryggt i min soffa. Varken mer eller mindre.
Det är inte heller ett argument mot min uppfattning.
Av oss som vill stoppa bombkriget krävs ansvar för regimens dödande, medan de som bejakar bomberna bara tvår sina händer.
Priset för att stoppa Kadaffis dödande är att andra libyer betalar med sina liv. Libyer dör inte längre av regimens artilleriprojektiler, därför att andra nu dör i bombregnet – är inte det att väga liv mot liv lite lättvindigt?
Måste vi inte istället finna alternativ till eliternas militarism?
"Har man bara en hammare är alla problem en spik."
Måste vi inte också lämna den förbannade dualismen till fundamentalister i alla länder och av alla schatteringar:med eller mot oss, vän eller fiende, nato-nasare eller kaddafi-kramare...
På revolutionsromantikerna ödslar jag inte fler ord än dessa:
"Mustafa Abdel Jalil var en av Muammar Gaddafis närmaste män. Nu leder han det libyska frihetskriget..."
Krigsrubriker
"Krigsinsats kan rädda Jas"
Metros löpsedel den dag Libyen attackeras.Ett krigsmotiv strippat på FN-mandatets humanitära orddräkt.
Den svenska försvarsmakten kan skicka åtta Jas Gripen för att upprätthålla "flygförbudszonen". Piloterna är ivriga att få pröva material och träning.
Som en av de unga männen i den danska dokumentären Armadillo motiverar deltagandet i Afghanistan:
– Det är som med fotboll, det räcker inte med att träna, man behöver spela match.
I riksdagen finns en bred majoritet.
Överstelöjtnant Stefan Ring vid Försvarshögskolan säger att Sverige inte några formella skyldigheter alls, bara moraliska.
– Fast säger vi nej skulle vi möjligen förlora politiskt inflytande, menar han.
Saabs vd Håkan Buskhe lockar danskarna med omfattande motköp från danska vapenproducenter, om Danmark väljer Saabs Jas Gripen när de danska F-16-planen pensioneras. Förra året sköt politikerna upp beslutet om upphandling av nya stridsflygplan till 2015.
Danmark har till dags dato skickat sex F-16 men redan talas om behov av de nya stridsflygplanen. Generalmajor Henry Røboe Dam, chefen för det danska flygvapnet, framhåller att det är farligt (!) för de danska stridspiloterna som skickas till kriget att Danmark inte köpt några nya jaktplan:
– I en miljö sprängfylld [sic!] med luftvärn och robotsystem, är allt som hjälper dig att bli mer osynlig bra. Det är ingen tvekan om att om vi hade haft tillgång till en Stealth Fighter, så skulle det ha varit en tröst.
Krig för profit.
Prenumerera med RSS
