Fredsaktivister filmar inne i kärnvapenbunker
Fredsaktivister från kampanjen Bomspotting filmar inne i en kärnvapenbunker på militärbasen Kleine Brogel i Belgien. Basen är ett av de ställen i Europa där USA har kärnvapen inom Nato-samarbetet - helt i strid med Ickespridningsavtalet.
Läs mer om aktionen här: http://www.vredesactie.be/article.php?id=675
När Mellanösterns enda kärnvapenmakt får härja fritt
Veckan innan jul satte jag kvällsteet i vrångstrupen när jag loggade in på Facebook. I listan med föreslagna vänner fanns, förutom de vanliga kompisarnas kompisar, israelen Mordechai Vanunu.
För de av er som inte känner till hans historia var Vanunu i mitten av 80-talet anställd vid Israels kärnvapenlaboratorium Negev utanför staden Dimona. Vanunu blev mer och mer obekväm med vetskapen om forskningsanläggningens kärnvapenframställning. Han fotograferade de hemliga laboratorierna i smyg och lämnade Israel med bildbevisen. Fotografierna, tillsammans med Vanunus vittnesmål, var de första bevisen för Israels kärnvapen. Troligtvis var livet i exil ensamt och isolerat, för den israeliska underrättelsetjänsten Mossad lyckades sätta fast honom i en klassisk "honey trap". En israelisk agent raggade upp Vanunu i London och lockade med honom på kärlekssemester till Italien. Där väntade kidnappning och båt till israelisk fångenskap.
Vanunus avslöjande underröjde allt tvivel om Israels kärnvapenprogram. Hur många atombomber Israel har är däremot fortfarande oklart, uppskattningarna rör sig mellan 75-400 stridsspetsar.
Vanunu tillbringade 18 år i fängelse för sitt avslöjande, varav 11 år i isolering. Efter frigivandet i 2004 får han fortfarande inte lämna landet eller träffa utländska journalister. Han har sökt, men nekats, politisk asyl av Sverige.
Trots isoleringen och restriktionerna håller Mordechai Vanunu kontakten med sina supporters över internet, bland annat två kärnvapenmotståndare och vänner till mig i Norge och Nederländerna.
De politiska följderna av att Israel ostört fått utveckla kärnvapen borde inte komma som en överraskning för någon. Slakten i Gaza är helt och hållet en konsekvens av omvärldens flathet mot ett land som konsekvent ignorerar internationell rätt, oavsett om det gäller FN-resolutioner, humanitära lagar eller Ickespridningsavtalet.
Det känns tråkigt att behöva skriva det, men räkna inte med någon ljusning för Palestina med Obamas regering. Den kommande utrikesministern Hillary Clinton är en fanatisk Israelanhängare och protesterade högljutt när Haagdomstolen olagligförklarade den israeliska muren.
Hoppet står till att vi vanliga medborgare runt om i världen gör allt vi kan för att protestera mot Israels övergrepp. Det behövs fler som Vanunu.
Federation of American Scientists http://www.fas.org/nuke/guide/israel/nuke/
Mordechai Vanunu http://vanunu.com/
White House brushes aside ruling on separation fence, Haaretz, 7 september 2004
Katastrofengagemang
Klimatfrågan gör mig irriterad. Jag erkänner det. Sen jag började engagera mig i fredsfrågan har fred aldrig varit speciellt trendigt. Jag hade hoppats att 2008 skulle bli året då det blev coolt att inte gilla krig, men icke, det var miljöfrågans tur, tack vare klimatskräcken.
En gång i tiden engagerade sig folk i kärnvapenfrågan för att de var rädda för utrotning. Den risken är fortfarande påtaglig - USA har sin mest offensiva kärnvapenpolicy någonsin. De pratar på största allvar om "pre-emptive strike" - förebyggande kärnvapenanfall, vilket är ett antal resor värre än det redan skrämmande "first strike" - första tillslag. Lägg till det att kärnvapenalliansen Nato, med Sverige i knäet, blir mer och mer offensiv i sin politik.
Det ligger nog i människans natur att bara kunna oroa sig för en sorts utrotning i taget. Hur skulle det se ut om vi både var livrädda för klimatförändring och kärnvapenutrotning? Det funkar helt enkelt inte. I början av 80-talet engagerade sig folk för fred för att de var skiträdda för kärnvapendöden, nu är det klimatet som oroar.
Någonting stör mig med den här sortens katastrofengagemang, både när det gäller fred och miljö. Ja, det är kris och ja, det behövs drastiska förändringar. Men ska verkligen den viktigaste drivkraften i vårt engagemang vara risken för utrotning? Det fungerar ett år eller två, men de systemförändringar som behövs för en rättvis/hållbar/fredlig värld kräver mer än tillfällig klimatångest och kortvarig massorganisering. Förhoppningsvis kan dödsfaran vara en väckarklocka, men den kan knappast bli en långvarig drivkraft i att bygga ett annorlunda samhälle.
Arbetarrörelsen i början av nittonhundratalet hade anti-militarismen som en av sina huvudfrågor, men den hotade inte bara med död utan lockade också med något trevligare - en vision om ett samhälle där folk hade inflytande över sina liv och var befriade från fattigdomen. Det borde både fredsrörelsen och miljörörelsen lära av. Jag orkar inte vara rädd för att dö längre.
Prenumerera med RSS
