Al Jazeera: A Call Against Arms
"När valarna slåss bryts räkans ryggrad", säger ett populärt ordspråk i Korea.
I Zitzers artikelserie Rätt till land skriver vi i veckan om ön Jeju, där den sydkoreanska regeringen bygger en jättelik flottbas som en del av USA:s globala missilförsvar. Lokalinvånarna och kritiker varnar för att basen inte kommer att göra Sydkorea säkrare, utan istället hälla bränsle på en mängd olösta konflikter i en allt mer spänd region. Basen, säger de, är en bricka i krigsspelet mellan USA och Kina.
I november skildrade Al Jazeera bybornas kamp för att rädda Jeju och stoppa flottbasen. Se dokumentären "A Call Against Arms" här ovanför.
Fem bra filmer om War Starts Here
Russia Today intervjuar Ofog om Sveriges roll i Nato:
Svt om lägret:
Ofog målar landningsbanan på Vidsel rosa:
Neutralitet på drift - aktion i Luleå:
Angie Zelter om förberedelser för krig och kulturer för fred:
Carl Bildt mörkar krigsbrott
Veckan innan jul dog den amerikanske diplomaten Richard Holbrooke.
Och nu läser jag detta eftermäle där Carl Bildt radar upp Hoolbrokes förtjänster som fredsmäklare och kallar honom för "best and brightest" bland diplomater.
Democracy Now har gjort en egen nekrolog. Där presenteras Holbrooke som en av de drivande krafterna bakom krigen i Östtimor, Balkan, Afghanistan, Irak och Pakistan. Jeremy Scahill beskriver Holbrooke som en central figur i den flock av aggressiva, krigshetsande "diplomater" som drivit igenom militariseringen av USAs utrikespolitik och som hyllar krigsbrott när det passar dem. John Pilger kallar Holbrooke för förkroppsligandet av amerikansk rovgirighet.
Det är artigt av Bildt att inte tala illa om de döda. Men att rada upp fiktiva förtjänster för att skriva om historien är knappast värdigt Sveriges utrikesminister. Är det fler än jag som ser kopplingen till att också Carl Bildt utreds av åklagare för delaktighet i krigsbrott i Sudan? I det ärendet använder sig Bildt av samma taktik: han låtsas helt enkelt som att övergreppen inte existerar.
Kanske är det inte så konstigt att Carl Bildt kallar Holbrooke för en "nära vän". Lika barn leka som bekant bäst.
What goes around...
Tipsar lite snabbt om den snygga affischkampanjen What goes around comes around som Big Ant producerade för Global Coalition for Peace. Kampanjen var ett svar på Irakkriget men handlar om alla konflikter.
Det privatiserade kriget
Nu läser vi i media att irakkriget är över för amerikanernas del, och Pentagon rapporterar att den sista amerikanska stridsbrigaden lämnade Irak under torsdagen. Det är förstås inte riktigt sant. 56 000 amerikanska soldater stannar kvar i landet, och amerikanska UD fördubblar samtidigt antalet privata legosoldater i Irak.
Journalisten Jeremy Scahill kallar Obamas planer för tillbakadragande från Irak för en "rebranded ockupation" som till stor del kommer att förlita sig på privata styrkor.
Problemet (eller fördelen, beroende på perspektiv) med privata företag i konflikter är att det inte finns någon insyn i deras verksamhet och att de därför är utom kontroll. Jan Chakowsky, amerikansk kongressledamot, beskrev 2007 situationen som: "Vi vet nästan ingenting om detta. Vi tror att 40 procent av varje spenderad dollar går till privata säkerhetsföretag. Vi tror att ungefär 800 av dem har dödats i Irak (...) men vi vet inte, och vi kan inte ta reda på det!".
Jeremy Scahills bok Blackwater, världens mäktigaste privatarmé släpptes förra året i svensk översättning. Av alla de privata företag som har vuxit upp under "kriget mot terrorismen" är Blackwater kronprinsen. Nyligen bytte företaget namn till Xe (uttalas Zee) efter att dess anställda begick en massaker på civila i Bagdad och ett utskott i den amerikanska kongressen beskrev dem som "hänsynslösa skjut-först vakter som inte alltid är nyktra och inte alltid hejdar sig för att se vem eller vad som träffas av deras kulor".
Företaget är numera portat från Irak, men fick nyligen ett kontrakt värt 2 miljarder kronor i Afghanistan - trots att deras meritlista i landet är lika ifrågasatt som den var i Irak.
I videon (uppdelad i 4 avsnitt) här ovanför ger Jeremy Scahill bakgrunden till hur Blackwater blivit en maktfaktor med tillräcklig militär styrka för att kunna störta många av världens regeringar.
Se alla delar av videon:
Shadow army del 1.
Shadow army del 2.
Shadow army del 3.
Shadow army del 4.
Det här händer om vi stannar kvar
Återigen används kvinnors rättigheter som ursäkt för Natos och Sveriges krig i Afghanistan. I måndags publicerade Time Magazine en bild på 18-åriga Aisha som fick näsa och öron avskurna för att hon lämnade sin man. Bredvid bilden står det "Det här händer om vi lämnar Afghanistan". Bilden visas i DN idag.
Men Times grova och förvrängda vision av vad som står på spel i Afghanistan har fått sin beskärda del av kritik. Rethink Afghanistan kallar omslaget för ett av de grövsta propagandautspelen under Afghanistankriget. I videon här ovanför visar de hur våld mot kvinnor har ökat snarare än minskat sedan kriget inleddes.
Nazish Brohi skriver på sin blogg om hur Revolutionary Association of the Women of Afghanistan (RAWA), som har kämpat mot talibanerna i över 30 år, nu pekar ut Nato och dess allierade som den främsta överträdaren av mänskliga rättigheter i Afghanistan.
Brohi efterlyser ett foto av "en kvinna sliten i stycken av bombsplitter, som förblöder i sin bröllopsklänning, bredvid texten: Det här händer om vi stannar kvar."
För sanningen är såklart att vi inte behöver välja mellan att sälja ut Afghanistans kvinnor till talibanerna och att fortsätta en våldsam militär ockupation.
Riktiga friheter och rättigheter i Afghanistan kommer inte med bomber från himlen. De skapas när gräsrötter organiserar sig och själva bygger ett demokratiskt samhälle. Det är där vi ska lägga vårt hopp. Det är det arbetet som det internationella samfundet borde fokusera på att underlätta - inte försvåra genom att militarisera samhället och underblåsa konflikter.
Mineralbluffen
Noterar att DN, Svenska Dagbladet och många fler köpte bluffen om Afghanistans mineralfyndigheter rakt av. Amerikanska geologer, hävdar pressen idag, har hittat "tidigare oupptäckta" mineraler i Afghanistan värda hisnande tusen miljarder dollar. Generalen David H Petraeus får uttala sig och säger att fynden har en "häpnadsväckande potential". Fynden förespås bli ryggraden i Afghanistans framtida ekonomi.
Men nyheten är inte alls är en nyhet. Afghanistans naturtillgångar har varit kända länge och de har genom åren varit föremål för stort intresse. En pensionerad amerikansk tjänsteman kallar nyheten för "pretty silly", skriver Politico:
"När jag bodde i Kabul i början av 1970-talet fokuserade amerikanerna, ryssarna, Världsbanken, FN och alla andra på de många afghanska mineralfyndigheterna. Billiga sätt att frakta malmen till havet har alltid varit den begränsande faktorn."
Steve Hynd påpekar att "nyhetens" källa är Pentagon, och Danger Room har en teori om varför de gamla fyndigheterna lanseras som någonting nytt:
"Tidpunkten för 'upptäckten' verkar vara lite väl lämplig. Som Blake Hounshell på Foreign Policy uppmärksammar så kämpar Obamas regering mot uppfattningen att Afghanistaninsatsen har 'gjort få märkbara framsteg' trots tusentals tillagda trupper och miljarder tillskjutna dollar".
Att svensk media publicerar en död nyhet som har återuppväckts för att försvara ett sinnesrubbat krig förvånar inte - ett dåligt insatt pressmaskineri går lätt vilse i informationskriget. Men det är ändå ett lamt försök. Obama kommer att behöva mer än enkla knep för att vinna tillbaka det svikande stödet för kriget i Afghanistan.
Vad skulle du göra?
Under maj i år pågår NPT-konferensen i New York. Samtidigt passar Storbritannien på att skicka ett kungligt fuck off till den internationella gemenskapen genom att spendera en biljon kronor på nya kärnvapen.
Det är vettlöst mycket pengar. Det motsvarar att ge tusen bra projekt/skolor/samhällen en miljard kronor var. Kanske är det inte så konstigt att både fredsaktivister och tongivande militärer är överens om att projektet är ett bottennapp.
Filmen här ovanför är Greenpeaces svar på slöseriet och på deras videolog diskuterar besökare vad pengarna kan användas till istället. Vad skulle du göra om du hade en biljon kronor?
Howard Zinn ger Obama svar på tal
I onsdags dog den 87-årige historikern Howard Zinn. Han kämpade mot krig under ett halvt århundrade och lämnade efter sig en rad tal, böcker och artiklar som är som en skattkista för oss som arbetar mot militarismen.
Jag tänkte på Zinn när Nobels fredspris delades ut till Barack Obama i Oslo i höstas. Obama höll då ett tal som fick stående ovationer och som enligt DN rörde de närvarande till tårar.
Det var dock inte klart för mig vad det var som var så rörande. Istället för att tala om fred så försvarade Obama våld. Sitt eget våld. Under en timme på bästa sändningstid och med Norska Nobelkommiténs moraliska auktoritet i ryggen vältrade han sig i myten om det rättfärdiga kriget. Särskilt irriterande var när Obama dundrade fram det här unkna gamla argumentet:
"Ibland är krig nödvändiga. Det gick inte att förhandla med Hitler lika lite som det går att nå fred med al-Qaida."
Där är han igen, Hitler. Jag är så trött på honom. Jag vet inte hur ofta jag har argumenterat för att krig är ett uselt sätt att lösa konflikter på, och fått samma slentrianmässiga svar:
"Ja, men Hitler då!?"
Den jäveln.
De övergrepp som nazityskland utförde under 40-talet har berättigat krig, upprustning och nya övergrepp under snart 70 år. Frågan är då om detta verkligen är en gångbar ursäkt? Rättfärdigade tyskarnas övergrepp ett världskrig? Howard Zinn, själv jude, tyckte inte det:
"En rättfärdig anledning", sa han, "leder inte automatiskt till ett rättfärdigt krig".
I den här videon från september utvecklar Zinn sina tankar om det rättfärdiga kriget. Det är ganska långt. Men det är förlösande att lyssna på för den som vill tvätta krigspropagandan ur öronen - efter att fredspristagare och politiker har fått säga sitt.
Prenumerera med RSS
