Caspar Behrendt om FN och folkrätt

För åtta år och en dag sedan röstade USA:s kongress ja till en attack mot Afghanistan. 518 ledamöter röstade för. En emot.

När kriget i Afghanistan vägrar ta slut, precis som kriget mot terrorismen, låter Barbara Lees ord sannare än någonsin: "Military action will not prevent further acts of international terrorism against the United States. Let's step back for a moment and think through the implications of our actions today, so that this does not spiral out of control."

Det kan låta självklart. Men tre dagar efter den 11 september 2001 var hon alltså den enda som sade det självklara i kongressen. Se hennes tal i en snygg video från alltid lika coola feministiska fredsrörelsen Code Pink.

Nu när Röda Khmerernas fängelsechef Duch står inför rätta kan jag inte låta bli att tänka på vad som inte står i tidningarna.

Det handlar om humanitära interventioner, detta begrepp som är så populärt hos oss i Väst när det är våra egna regeringar som använder det.
Det sägs ju numer att den internationella rätten har utvecklats dithän att sådana militära angrepp får utföras.
NATO gav sig själv rätt att bomba Serbien 1999 för att stoppa ett inbördeskrig.
USA och dess villiga kompisar gav sig själva rätten att invadera Afghanistan 2001 och Irak 2003 för att bekämpa terrorister, oskadliggöra massförstörelsevapen och införa demokrati.
Underförstått är att det är västliga regeringar eller deras allierade som har rätt att använda våld på det här sättet.

Det ironiska är att en av de få interventioner som verkligen kan sägas vara laglig är Vietnams invasion av Kambodja som gjorde slut på Röda Khmerernas terrorvälde. Men Vietnam var vid tidpunkten kommunistiskt (det här var efter att USA förlorat Vietnamkriget) och straffet från väst för denna intervention blev därför hårt.

Jag återkommer till det, men först lite bortglömda fakta om hur Röda Khmererna kom till makten.

Under Vietnamkriget upprättade kommunistiska nordvietnamesiska styrkor baser inne i det neutrala Kambodja. Kambodjas ledare, prins Norodom Sihanouk, var inte glad över baserna, men ännu mindre glad över att USA började bomba byar i hans land i jakten på kommunisterna.

Nordvietnameserna flyttade sina baser längre och längre in i landet och USA:s bombplan följde efter. Under 14 månader 1969-70 gjorde amerikanska B52-plan 3 630 räder in i Kambodja.

Men det var först efter att prins Sihanouk störtades av västvänliga generaler 1970 som det antikommunistiska Vietnamkriget äntligen kunde tränga in i Kambodja på allvar.

USA:s president Nixon beordrade en kraftig bombkampanj där alla resurser skulle sättas in för att "ge dem en liten chock". Ordern vidarebefordrades av Henry Kissinger med orden: "Allt som flyger mot allt som rör sig." (New York Times)

Det stora kambodjanska kriget höll på i fem år. USA:s ambassadör kallade det strax efter för "Indokinas mest fruktlösa krig" och en kongressledamot som besökte landet menade senare att det USA "gjort mot landet är något mer ont än vad vi har gjort mot något annat land i världen och helt utan orsak, förutom för vår egen nytta i kampen mot vietnameserna". (Citaten finns återgivna i William Blums bok CIA och USA:s verkliga utrikespolitik)

Kriget skapade förstås nya fiender. Förutom nordvietnamesiska och FNL-styrkor gick nu Röda Khmererna in i striderna. Och det var de som kom segrande ut ur krigets rökmoln. Det är omöjligt att säga vad som hade hänt om USA inte hade lagt Kambodja i ruiner under flera år, eller om de hade avstyrt kuppen 1970 som CIA bevisligen kände till i förväg.

Hur som helst var det alltså Pol Pots mördarregim som vann. Genast satte den igång sina bisarra "marxistiska" experiment och försökte med folkmord och tortyr skapa något slags utopiskt jordbrukssamhälle.

Skräckväldet varade 1975 till 1979, då Vietnam alltså avlägsnade Röda Khmererna från makten. Inte för att de begick brott mot mänskligheten; att de övergreppen upphörde var snarare en positiv bieffekt. Den verkliga anledningen var att Kambodja oavbrutet gjorde mordiska attacker in i Vietnam.

Oavsett om Vietnams intervention berättigades eller inte av de positiva humanitära bieffekterna så hade den alltså ett klart lagligt stöd i folkrättens paragrafer om rätten till självförsvar. Åtminstone klarare stöd än någon västlig intervention sedan FN-stadgans tillblivelse.

Men svaret från det demokratiska Väst blev alltså att fördöma interventionen, bland annat i FN.

"Whatever is said about human rights in Kampuchea, it cannot excuse Vietnam ... for violating the territorial integrity of Democratic Kampuchea" sa till expempel Storbritanniens FN-representant.
De enda länder som i FN-debatten valde att beskriva vad kommunistiska Röda Khmererna gjorde som folkmord var Filipinerna och tre kommunistländer: DDR, Laos och Afghanistan.

Noam Chomsky skriver i en text om humanitära interventioner hur Vietnam straffades för sin intervention:

Vi minns hur Väst svarade på det bästa exemplet på "humanitär intervention" på senare år. USA och dess allierade rekonstruerade genast de slagna Röda Khmererna vid den thailändska gränsen så att de kunde återuppta sina plundringsräder [in i Kambodja]. "Asiens preussare" (citat i New York Times) som hade vågat avlägsna Pol Pot fördömdes våldsamt.

I en annan text fortsätter han på samma tema:

[Vietnam] straffades hårt för brottet att avsluta Pol Pots slaktande; först genom en (USA-stödd) kinesisk invasion, sedan genom extremt hårda ekonomiska sanktioner från USA och genom att USA fortsatte att erkänna den avsatta regimen som Kambodjas officiella regering [...]. Utan allt för mycket diskretion stödde USA Röda Khmererna i sina fortsatta attacker in i Kambodja.