Avtalet mellan USA och Irak om att behålla amerikanska trupper i Irak

Trots senaste tidens uppmärksamhet kring förhandlingarna mellan USA och Irak om ett avtal för att behålla de amerikanska trupperna i Irak flera år framöver, kommer överenskommelsen, eller bristen på överenskommelse i själva verket att påverka ockupationen marginellt.

Förhandlingarna förs mellan representanter för president Bush och premiärminister Maliki - ingen av dem vill egentligen se att USA:s trupper lämnar landet. (Malikis regering skulle antagligen inte överleva ett tillbakadragande av amerikanska trupper och Bush är fortsatt trogen permanent amerikansk kontroll av Irak, dess olja och strategiska läge för USA:s militärbaser). Men både Bush och Maliki har väljarnas press på sig att ge intryck av att vilja sätta en tidtabell för truppernas tillbakadragande. Det har fått till följd att förhandlingarna har fokuserat mindre på de faktiska oenigheterna mellan de två parterna och mer på att hitta ett språk som kamouflerar den fortsatta ockupationen och dominansen från USA, med en politiskt accepterad retorik om hyllar Iraks självständighet.

Förhandlingarna syftar officiellt till att få fram ett bilateralt avtal mellan USA och den USA-stödda ockupationsregeringen, som avgör förutsättningarna för hur USA:s och "koalitionens" trupper ska kunna fortsätta ockupera och kriga i Irak. Brådskan i förhandlingarna beror på att FN:s mandat för de "multinationella trupperna" (diplomatspråk för den USA-ledda ockupationen) går ut 31 december 2008. Målet är att skapa ett avtal mellan Washington och Bagdad som kan ersätta FN-mandatet. Till och med the New York Times erkänner att USA:s ockupationstrupper inte har någon laglig grund att stanna kvar, och måste dra sig tillbaka till baserna eller snabbt lämna landet, om det inte finns något avtal efter 31 december eller om Säkerhetsrådet inte förlänger mandatet.

Faktum är att ett bilateralt avtal, eller en förlängning av FN-mandatet, troligtvis inte kommer att påverka konflikten nämnvärt. USA gjorde en olaglig invasion av Irak; det är inte troligt att de skulle avsluta ockupationen på grund av en teknikalitet som ett officiellt olagligförklarande. Och de styrkor som slåss mot den USA-ledda ockupationen, både motståndsrörelsen som angriper ockupationen och de extremister som utför terroristattacker mot irakiska civila, kommer troligvis inte att sluta slåss på grund av ett nytt eller förnyat juridiskt dokument; de slåss mot en förhatlig utländsk ockupation, och kommer med all sannolikhet att fortsätta med det oavsett diplomatiska artigheter.

Det bör noteras att de faktiska innehållet i avtalet fortfarande är okänt. Ingen version har släppts än, varken på arabiska eller engelska. Arabiska utkast har läckts, och informella engelska versioner finns tillgängliga. Så om den viktigaste informationen finns i det finstilta är den fortfarande dold för oss.

Kongressen, parlamentet och avtalet

Avtalet har ännu inte lagts fram för Iraks parlament, och USA:s konstitution kräver att det ska läggas fram för Senaten för undertecknande. Faktum är att till och med ledare inom Malikis eget parti tagit avstånd ifrån avtalet, medan andra politiska ledare, till exempel shiamuslimske Moqtada al-Sadr (som organiserade en protestaktion med tiotusentals människor nyligen) emotsätter sig det helt och hållet. Det verkar som om sekulära, nationalister och sunnimuslimer på det hela taget är skeptiska. Även Iran motsätter sig avtalet. Bara de centrala kurdiska partierna, Washingtons närmaste allierade, har gått med på villkoren. De flesta irakier, utom Malikis anhängare, ser fram emot bättre möjligheter med Bushs efterträdare på presidentposten.

Bush-administrationen har vägrat engagera kongressen, och hävdar att avtalet "bara" är ett vanligt Status of Forces Agreement (SOFA), liknande avtalen USA har med Tyskland och Japan. Den uppenbara skillnaden är att USA:s trupper i Tyskland och Japan inte krigar. Det finns ett starkt motstånd i kongressen mot avtalet, men motståndet fokuserar mer på möjligheten till delaktighet och insyn än på de faktiska villkoren i avtalet.

Om avtalet inte går igenom skulle det betyda officiella tillkännagivanden av ockupationens olaglighet från regeringar, mellanstatliga institutioner och andra diplomatiska aktörer. Det skulle innebära ett stort framsteg för antikrigsrörelsen globalt, även i USA. Så vi bör alltjämt fortsätta ifrågasätta legitimiteten i avtalet.

Tillbakadragande av USA:s trupper

Artikel 25 i utkastet till avtalet beskriver "tillbakadragandet av USA:s trupper från Irak" och första paragrafen slår fast att "USA:s styrkor ska dras tillbaka från irakiskt territorium senast 31 december 2011." Senare i samma artikel refereras till att "stridande trupper" ska dras tillbaka från irakiska städer och omorganiseras på USA:s baser senast juni 2009, men det förklaras inte vad "stridande trupper" innebär. Det verkar troligt att det här var ett av kraven som Iraks regering ställde, medveten om parlamentets och befolkningens motstånd mot ett ofullständigt tillbakadragande enbart av "stridande trupper", vilket ses som ett avslut på kriget i den amerikanska debatten.

Men texten innebär inte ett allvarligt åtagande från USA att sätta en tidtabell för ett fullskaligt tillbakadragande av trupperna, inte ens tills 2011. Paragraf 5 i samma artikel ger uttalat godkännande till Iraks regering att begära fortsatt amerikansk truppnärvaro i Irak - "i syfte att träna och stödja Iraks säkerhetsstyrkor". Den typen av "stöd" till av USA tränade, beväpnade och helt beroende irakiska trupper kan i praktiken innebära att Pentagon kan utföra vilka militära aktioner de vill. Paragraf 5 fortsätter med att deklarera att "Iraks regering kan be om en förlängning av paragraf 1 i den här artikeln" - en förlängning av tidsfristen för tillbakadragande 2011.

Så hela idén med en deadline är en politisk bluff. Det är ingen tillfällighet att när Bushadministrationen verkade gå med på den tidigare förkastade idén om en tidtabell, så började den använda ordet "tidshorisont" - väldigt vackert kanske, men man lyckas aldrig ta sig dit.

Det förekommer liknande ordvrängningar när det beskrivs hur USA:s trupper måste ges tillstånd från det militära Irak i en samordnande koordinationskommitté för militära operationer. När det gäller fängslandet av Irakier ska USA lämna över fångar till Irakiska myndigheter inom 24 timmar - så vida fängslandet inte "baserades på ett irakiskt beslut i överensstämmelse med irakisk lag."

Immunitet för USA:s soldater och baser

När det gäller kampen om immunitet kontra ansvarstagande för amerikanska soldater som begår brott mot Irakier - går immuniteten vinnande ur striden. Det verkar finnas krav på irakisk juridisk kontroll över amerikanska bolag som begår brott mot civila - enligt artikel 12 har "Irak den huvudsakliga juridiska kontrollen över USA:s bolag och deras anställda." Vi får se hur Blackwater och andra privata företag för legosoldater hanterar det. Men när det gäller USA:s soldater vidmakthåller USA "huvudsaklig juridisk kontroll över USA:s väpnade styrkor och dess civilanställda." Iraks regering kan skryta inför sitt folk om att de kommer att ha "huvudsaklig juridisk kontroll över väpnade styrkor och civilanställda i fall av större internationella brott" som sker utanför USA:s baser och "när soldaterna inte är i tjänst". Så praktiskt - USA:s soldater lämnar i princip inte sina baser utom för militära operationer, och några stycken längre ner ger texten USA ensamrätt att avgöra om soldaterna var i tjänst eller inte.

USA:s baser slipper också undan. USA ges i uppdrag att lista alla "byggnader och områden som används av USA:s styrkor" i syfte att "granskas och godkännas av båda sidor" senast den 30 juni 2009. Det refereras till att USA ska återvända till irakiska regeringens militärbaser "som konstruerades, omformades och modifierades under det här avtalet", men de baser som byggdes innan avtalet eller de som inte finns bland "överenskomna byggnader och områden" nämns inte.

Texten är full av hänvisningar till Iraks oberoende, respekt för Iraks konstitution och lagar etc. Men det finns inga framtvingande åtgärder och med tanke på den sneda maktbalansen mellan parterna är det ingen tvekan om att dessa hänvisningar är till för att blidka den irakiska opinionen och stora delar av parlamentet.

Olja

Avtalet säger ingenting om att hindra eller ens begränsa USA:s strävan att kontrollera Iraks olja. Det slår fast att USA kommer att fortsätta sin nuvarande roll med "skyddsåtgärder" för Iraks olje- och gasproduktion "och dess intäkter". Med tanke på det förbud som Bush undertecknande för två veckor sedan, om att kongressen inte ska kunna hindra USA från att kontrollera Iraks olja, verkar det mycket illavarslande.

Vad händer nu?

Det verkar osannolikt att det irakiska parlamentet, som pendlar mellan misstro och rent motstånd mot avtalet, kommer att underteckna det inom de närmaste två månaderna. Inte otroligt är att premiärminister Maliki helt enkelt hävdar, som han har gjort förr, att hans regering inte behöver parlamentets stöd; men inför de stundande regionala valen vore det politiskt självmord.

Bush har liknande problem i USA. Avfärdandet av deras krav på godkännande har fått kongressen att börja reagera - framför allt genom att kräva inflytande över processen. En del ledamöter fokuserar på idén att USA:s soldater kan hållas ansvariga inför irakisk lag, trots att texten innehåller en otalig mängd sätt att förhindra att det skulle kunna hända.

Det höjs redan röster i kongressen, framför allt från republikanen Bill Delahunt, som ifrågasätter administrationens rätt att utestänga kongressen från avtalsförhandlingarna och istället driver en förlängning av FN Säkerhetsråds mandat efter 31 december. Det skulle innebära ett upprepande av den vanliga taktiken att använda FN för att ge politisk och i det här fallet juridisk legitimitet åt USA:s handlingar och potentiella krigsförbrytelser. Om utgångsdatumet, den 31 december, för FN-mandatet kommer alltför nära, och avtalet mellan USA och Irak inte går igenom, och Bush och Maliki inte lyckas få politiskt stöd för linjen att kongressens/parlamentets godkännande inte behövs, finns tre möjliga utgångar:

• ett försök att få Säkerhetsrådet att godkänna en kortvarig förlängning av mandatet;

• en tillfälligt avtal mellan Bush och Maliki för att behålla status quo i tre till sex månader, kanske längre;

• godkännande från kongressen och irakiska parlamentet att använda ett tillfälligt och kanske avskalat avtal;

Vad bör fredsrörelsen göra?

• Vi motsätter oss alla avtal mellan USA och Irak som syftar till att upprätthålla USA:s ockupation, oavsett om det gäller en månad eller tre år.

• Vi motsätter oss att avtal förhandlas fram utan USA:s kongress eller Iraks parlaments godkännande.

• Vi motsätter oss tillfälliga avtal för att upprätthålla ockupationen.

• Vi motsätter oss beslut från Säkerhetsrådet om att utöka det nuvarande mandatet för USA:s ockupation; vi kräver att FN står bakom det globala civila samhället i försvar av internationell lag och dess egna deklarationer, för att hindra en fortsatt ockupation av Irak.

• Vi anser att utgången av FN-mandatet, den 31 december 2008, bör leda till ett omedelbart erkännande av ockupationens olaglighet. Erkännandet bör ses som ett tillfälle att tillmötesgå Iraks och majoriteten av USA:s befolknings vilja. Resultatet bör vara omedelbara åtgärder för att dra tillbaka alla USA:s soldater till sina baser och inleda tillbakadragandet av alla - inte bara stridande - trupper, militära bolag betalda av USA och avvecklandet av USA:s baser.